RECENSION: The Knight Of The Burning Pestle, Barbican Centre London ✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Cheek by Jowl och Moskva Pusjkin-teaterns uppsättning av The Knight of the Burning Pestle på Barbican Centre

Foto: Johan Persson The Knight of the Burning Pestle

Barbican Centre, London

Fyra stjärnor

Boka nu

Åtta skådespelare sitter på plaststolar utspridda över en bred scen, som i övrigt är tom bortsett från en stor vit låda. En av skådespelarnas huvuden projiceras på lådan medan han långsamt deklamerar den dunkla prologen till Francis Beaumonts pjäs från 1607, The Knight of the Burning Pestle (Den brinnande pistillens riddare). Pavel Akimkins klangfulla musik skapar en ödesmättad ton när ensemblen grips av stiliserade rörelser som förebådar deras karaktärers öden. Det ser ut som om vi har en kväll av klassiskt jakobeanskt drama i kontinentaleuropeisk stil framför oss. Men plötsligt stormas scenen av Nell och George, ett par ur publiken, och handlingen spiraliserar in i en kaotisk och underhållande föreställning som utforskar teaterns form och hur vi som åskådare reagerar på scenkonst.

Foto: Johan Persson

Detta är ännu en klassiker som har stöpts om av regissören Declan Donnellan och scenografen Nick Ormerod från Cheek by Jowl, men mycket av denna självmedvetna, referensrika "metateatralitet" är faktiskt Beaumonts eget verk. Även om versionen är kraftigt nedkortad, kretsar den fortfarande kring iscensättningen av ett borgerligt familjedrama, The London Merchant. Här försöker den rike affärsmannen Venturewell stoppa kärleksaffären mellan sin dotter Luce och lärlingen Jasper genom att gifta bort henne med vännen Humphrey. Precis som vid urpremiären på Londons Blackfriars Theatre 1607, kliver George och Nell in för att klaga på pjäsen, vilket till slut driver en annan publikmedlem – deras brorson Rafe – att ansluta sig till ensemblen och addera en ny, improviserad intrig om en tapper riddare, inte helt olik Don Quijote.

Pjäsen blev som bekant en flopp på sin tid, vilket skylldes på att dåtidens publik inte förstod dess satiriska ironi. Idag är vi betydligt mer vana vid "metagrepp", både på teatern och på TV, men det finns fortfarande något subversivt i att bryta den fjärde väggen mellan scenen och den mörklagda salongen, särskilt på en så pass pampig institution som Barbican Centre. Cheek by Jowl uppdaterar Beaumont med videokameror, projiceringar och mikrofoner, och det är inte bara 1600-talsdramer och publik som blir föremål för satir: när Nell säger att "det borde vara en vacker scenografi och kostymer", talar hon för många i publiken som saknar den realism som dagens europeiska regissörer ofta ratar. "Det är ett koncept", förklarar en av skådespelarna defensivt, men deras stiliserade spel avslöjas gång på gång som konstlat av de mer verklighetstrogna Nell och George som levererar sina kritiska kommentarer från scenkanten.

Foto: Johan Persson

Agrippina Steklova och Alexander Feklistov är charmiga och sanslöst roliga som paret som uppvisar alla de beteenden som vanliga teaterbesökare normalt hatar. De småpratar, häcklar och smaskar sig igenom föreställningen, helt utan hänsyn till att de avbryter handlingen för att få en autograf eller en selfie. Resten av ensemblen ser alltmer desperata och utmattade ut när de tvingas tillmötesgå parets varje infall och dras likt marionetter in i deras riddarfantasi. Kirill Chernyshenko och Anna Vardevanian som Jasper och Luce, samt Kirill Sbitnev som Rafes motvillige vapendragare Tim, är underbara i sitt lidande – i synnerhet Vardevanian ser ut som en bruten och traumatiserad spillra mot slutet.

Detta är det senaste samarbetet mellan Cheek by Jowl och Moskva Pusjkin-teatern, vilket speglar kompaniets decennielånga engagemang i rysk teater. Att se den på Barbican med engelsk textning är ytterligare en fantastisk möjlighet att uppleva det bästa av kontinentaleuropeisk teater, även om Cheek by Jowl vid just detta tillfälle gör sig lite lustiga på dess bekostnad.

Spelas till och med 8 juni 2019.

BARBICAN CENTRES WEBBPLATS