RECENSION: The Night Of The Iguana, Noel Coward Theatre ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Tennessee Williams pjäs Iguanans natt med Clive Owen i huvudrollen, som nu spelas på Noel Coward Theatre.

Clive Owen. Foto: Brinkhoff Moegenburg Iguanans natt Noel Coward Theatre London.

16 juli 2019

3 stjärnor

Boka nu

Tennessee Williams pjäs, som delvis bygger på hans egna erfarenheter från sommaren 1940, är en något ojämn skapelse. Hotellet Costa Verde, uthugget i en bergssida i Mexiko, är den perfekta platsen för Williams brokiga skara karaktärer som strandat på gränsen till såväl andlig förvandling som en historisk vändpunkt för världen. Till detta paradis på höjden anländer pastor T. Lawrence Shannon, en avstängd präst som blivit reseledare och som kämpar mot sina demoner i form av alkoholism och begär efter unga flickor. Han befinner sig på gränsen till ett andra nervsammanbrott, medan en busslast olyckliga damer från en kvinnohögskola i Texas – "ett fotbollslag av gamla mamseller" – högljutt klagar på resan och hans förförelse av gruppens yngsta medlem. Hotellets ägare Fred har nyligen gått bort och hans änka Maxine har i sin nya frihet förfört lokala ungdomar och har nu siktet inställt på Shannon. Mitt i detta kaos anländer Hannah Jelkes, en kvinna likt "en gotisk katedralmålning av ett medeltida helgon, men levandegjord", tillsammans med sin skröplige farfar som försöker färdigställa sin sista dikt.

Ensemblen i Iguanans natt. Foto: Brinkhoff Moegenburg

Pjäsen och uppsättningen bjuder på rikliga tillfällen till skådespeleri av högsta klass. Som Shannon fångar Clive Owen den plågade själen på ett föredömligt sätt; ett övertygande porträtt av en man som kämpar mot sina inre spöken, även om jag tyckte att han saknade lite kraft i första akten. Anna Gunn är en sexig och krävande Maxine som känner Shannon sedan gammalt och är grymt manipulerande i sina hot om att få honom inspärrad på det lokala mentalsjukhuset igen. Kvällens verkliga stjärna är dock Lia Williams som gör ännu en superb insats som Hannah Jelkes – en bedragare och en sökare, inget helgon, men med en överväldigande klarsynthet och förmåga att förstå både sin egen situation och kaoset omkring henne. Hennes lugn och auktoritet är fängslande och magnifik. Julian Glover ger som hennes farfar en mästarlektion i tålamod och tajming, och hans sista dikt är vackert framförd. I en rollista fylld av starka kvinnogestalter är Finty Williams en fröjd som Judith Fellowes, damgruppens rasande matriark. Emellanåt avbryts händelseförloppet av en nazistisk familj (som Williams mötte i verkligheten) som högljutt firar att London står i lågor, ledda av Timothy Blores atletiska och tysk-perfekta Wolfgang – en imponerande West End-debut.

Clive Owen och Lia Williams. Foto: Brinkhoff Moegenburg

Trots detta kände jag att pjäsen började tappa greppet om karaktärerna under de tre timmar den pågår. James MacDonalds regi hade bitvis kunnat frossa mer i de melodramatiska dragen, och andra akten utvecklas till en långdragen dialog mellan Hannah och Shannon som visserligen är intressant att se, men inte helt engagerande. Pjäsen bygger inte riktigt upp mot ett klimax. I en tid präglad av nytolkningar är detta en respektfull och traditionell uppsättning som dock inte lyckas lösa problemet med att pjäsen, likt den symboliska iguanan, trasslar in sig i sin egen övertänkta filosofi. Den centrala bilden av en bunden iguana som torteras av lokalbefolkningen innan den ska ätas upp är en klumpig metafor som Williams överarbetar – förrän iguanan släpps fri kan karaktärernas andlighet och framtid inte heller frigöras, och resultatet blir det väntade. Men se den för de fina rollprestationerna och Max Pappenheims enastående ljuddesign som levandegör ekon, åskoväder och de händelser utanför scenen som fyller Williams scenanvisningar.

BOKA BILJETTER TILL IGUANANS NATT