RECENSION: The Verb To Love, Old Red Lion Theatre ✭✭✭

The Verb, To Love

The Old Red Lion Theatre

1 maj 2014

3 stjärnor

Recension av James Garden

The Verb, To Love är en märklig och underbar ny musikal som för närvarande spelas på Old Red Lion Theatre. Det är lätt att imponeras av föreställningens enda upphovsman, Andy Collyer. Handlingen är tydligt hämtad från hans eget liv, vilket i sig är beundransvärt. Få författare vågar blotta sig på det här viset – särskilt när berättelsen handlar om ens eget misslyckade kärleksliv och resan mot insikten att man inte behöver en partner för att vara en fullvärdig människa. Partituret är extremt intelligent, fyllt med små blinkningar och musikalisk humor för en teatervan publik. Allt från kängor mot Godspell till det faktum att aviseringen i hans dejtingapp är ett direkt citat från Gypsy (när man hör ”I had a DREAM!”, ringer det en klocka hos någon?). Jason Robert Brown spökar också på några ställen (upprepningen av ”it’s over, it’s done” skulle lika gärna kunna vara ett citat från The Last Five Years – vid en första anblick kan den här showen faktiskt ses som en monolog-version av den musikalen, fast för män, och den är bara starkare för det.)

Huvudpersonen Simon, spelad av Martin Neely, är en älskvärd karaktär, om än deprimerande romantisk. Det är en helgjuten insats; han är fängslande att titta på. Gareth Bretherton, i rollen som den unge älskaren som blir make, Ben, bemästrar den svåra uppgiften att vara både föreställningens ackompanjatör och kärleksintresse.

Det är dock introduktionen av Ben som en fysisk scenfigur som skapar en strukturell obalans i manuskriptet. Under de första 35 minuterna njuter vi av Martin Neelys prestation och bygger upp en bild av Ben i våra huvuden – som man gör i alla bra monologföreställningar. Simon berättar en historia, och det tycks vara showens form. Simon och Ben gifter sig till och med, en händelse vi inte ser på scenen utan i våra fantasier. Men så dyker Ben plötsligt upp, eller rättare sagt, ljuset riktas mot honom där han suttit vid pianot hela tiden, bara för att göra slut med Simon och lämna honom i spillror.

Tyvärr är det här showens stil krockar med sig själv. Den bygger upp en förväntan om en berättarföreställning, vilket vi uppskattar, men så dyker den andre mannen upp på ett sätt som känns dissonant, enbart för att dumpa vår berättare och huvudrollsinnehavare. Det är minst sagt förvirrande, och inte på ett sätt som gynnar dramaturgin. Vårt förtroende för berättaren naggas i kanten eftersom han lett oss till denna oväntade punkt för att sedan snabbt återgå till att vara ensam berättare. En publik vill veta vilken sorts föreställning de ser. Om en författare lyckas vända på de förväntningarna är det bara att gratulera, men det här sena tillskottet av en andra scenfigur känns snarare som ett obalanserat infall än ett genidrag.

För en föreställning som handlar om att lära sig älska sig själv utan bekräftelse från andra, är det ironiskt att den kräver en annan person på scenen. Det känns nästan som om Collyer slutar lita på sin egen förmåga att låta en karaktär bära historien. Men alla författare måste lära sig att ”kill your darlings” om de inte fungerar. Det handlar inte om att Brethertons prestation är dålig – han är fantastisk – men när showens sista nummer heter ”Strong Alone”, är det inte lite ironiskt att det måste sluta som en duett?

I slutet av Sondheims ”Company” inser Bobby att han måste sluta vara det tredje hjulet och faktiskt hitta någon att leva med, för enligt Sondheim är man inte vid liv om man är ensam. Den här föreställningen tycks ha en något mognare inställning: att älska sig själv är minst lika viktigt, om inte viktigare, än att bli älskad av någon annan. För att citera RuPaul: ”If you can’t love yourself, how the hell you gonna love someone else?”

Om föreställningen sätts upp igen, vilket den absolut förtjänar, får man hoppas att författaren vågar använda rödpennan lite flitigare.

The Verb To Love spelas på The Old Red Lion Theatre till och med den 23 maj 2015