RECENSION: The World Goes Round, Union Theatre ✭✭

The World Goes Round

Union Theatre

7 februari 2014

2 stjärnor

John Kanders och Fred Ebbs verk är inget annat än sensationella. Deras repertoar är hisnande i sin räckvidd, sitt djup och sina möjligheter. Deras musik och texter kräver storslagna artister – sångare med förmågan att inte bara sjunga eller "bälte", utan som kan berätta en historia och låta musikens magi förstärkas genom sin egen vision, sin egen kraft och horisont.

Om du sjunger en låt av Kander och Ebb måste du kunna börja på sparlåga för att sedan ha kapaciteten att lyfta, crescendo och fortsätta framåt. Att tolka deras låtar är inget för de fega eller de intetsägande. Det är ingen slump att divor världen över, både män och kvinnor, frossar i de fantastiska melodier som denna oerhört begåvade duo komponerade.

År 1991 skapade Scott Ellis, Susan Stroman och David Thompson en revy för att visa upp Kander & Ebbs repertoar – en blandning av välkända klassiker och dolda pärlor. Det var ett skyltfönster för fem fantastiska artister. Den fick namnet The World Goes Round och sätts just nu upp på Union Theatre i en produktion regisserad av Kirk Jameson, med musikalisk ledning av Richard Bates och Michael Riley samt koreografi av Sam Spencer Lane.

I ett märkligt drag får de fem solisterna sällskap av fem betydligt yngre "skuggor", som alla nyligen tagit examen från olika scenskolor i London. Tyvärr verkar de ha lämnat skolorna utan att ha tillägnat sig varken förståelse eller fallenhet för scenframträdanden. Alla verkar ha glänst i kursen "Konstlat scenspel 101", och i synnerhet Shahail Woodstock har ett ständigt hånleende som förtar hans pojkaktiga charm. För att vara rättvis har ingen av dessa fem skuggor något vettigt att göra; de är helt överflödiga för revyns behov. Deras närvaro gör snarare att huvudrollsinnehavarna slappnar av när de borde arbeta som hårdast. Det mest nedslående med skuggorna är deras totala intetsägande personligheter – här finns ingen gnista av gudomlig inspiration. Killarna fokuserar dessutom alldeles för mycket på att inta poser (ofta helt löjliga eller onödigt feminina, oavsett textens inneboende maskulinitet eller undertext) istället för att leverera ett sömlöst framträdande som lyfter huvudpersonernas arbete.

Men för det bär det kreativa teamet skulden. Tillsammans med deras bleka idéer för iscensättningen, de bedrövliga tolkningarna av numren och en total brist på förståelse för vad en revy är eller hur man får den att fungera – så är detta en så beklaglig produktion som man överhuvudtaget kan tänka sig. Att kalla den usel vore en komplimang.

Av de fem huvudrollerna var det bara Simon Green som kom i närheten av vad materialet kräver, och även då inte särskilt nära. Rent vokalt var musiken helt övermäktig för samtliga solister. Inte en enda låt framfördes med den passion, intensitet, det liv eller den charm som dessa kompositioner förtjänar – nej, kräver. Det sjöngs så falskt att man kunde tro att det rörde sig om fria varianter av Kander & Ebb snarare än originalen.

Harmonierna satt inte, texterna levererades utan precision, rytmerna ignorerades och historieberättandet övergavs ofta helt. Kanske kan man hitta sämre versioner av Class, Ring Them Bells, Money, Money, Maybe This Time, A Quiet Thing, All That Jazz, Mr Cellophane eller Cabaret någonstans, men jag misstänker att man får leta väldigt noga. Gareth Snook, Lisa Stoke, Emma Francis och Susan Fay – inget av intresse från någon av dem. Finns det verkligen ingen som kan både agera och sjunga som söker sig till denna produktion?

Union Theatre håller ofta en utmärkt standard. En del av deras produktioner har varit inspirerande och insiktsfulla och visat vilken kraft det finns i materialet när team och ensemble samarbetar.

Denna uppsättning av The World Goes Round gör precis tvärtom – den döljer helt verkets värde och försöker fira mediokritet såsom varande skicklighet.

Det är det helt enkelt inte.

Under en vecka då den "andra" (Sondheim) revyn, Putting It Together, avslutade sin succéperiod på St James' Theatre, framstår denna barnsliga och ytliga produktion som helt obetydlig.

Ändå är verket i sig – som märkligt nog här presenteras utan den starka duetten The Grass Is Always Greener – ett fantastiskt stycke teatermagi. Det förtjänar en bättre behandling. Mycket, mycket bättre.