RECENSION: Tonight at 8.30, Jermyn Street Theatre ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Noel Cowards Tonight at 8.30, som just nu spelas på London-teatern Jermyn Street Theatre.

Ensemblen i Star Chamber. Foto: Robert Workman Tonight at 8.30

Jermyn Street Theatre,

22 april 2018

5 Stjärnor

Boka nu

Vilken lycka att få ta del av denna cykel med nio enaktare av Noel Coward (han skrev en tionde, men den ingår inte här) tack vare denna outtröttliga och förstklassiga fringeteater, som ligger i hjärtat av West End alldeles vid Piccadilly. Denna samling inblickar i mitten av 1930-talet tillhör Mästarens mest sällan framförda verk, men hur ofta de spelas är ingen indikator på deras kvalitet. Teaterchefen, den unge och oerhört talangfulle Tom Littler, lockar fram magi i överflöd med en fantastisk ensemble och en strålande uppsättning, allt till ett förmånligt pris. Det är en rejäl resa: något av en långsam start, men när den väl tar fart är den ostoppbar och levererar fullträff efter fullträff. Du vore galen om du missade det. Vissa dagar kan man se alla pjäserna i ett svep, vilket är en riktig fest för teaterälskaren.

Pjäserna är uppdelade i tre grupper om tre. Det hela drar igång med vad producenterna här kallar 'Secret Hearts', och den inleds med 'Star Chamber' – den pjäs som vanligtvis stryks ur produktioner (istället brukar vi få 'Fumed Oak'). Det är ett smått roande stycke, om man uppskattar teater-bitterhet som övning, men den görs lite mer intressant genom de skickligt skrivna avsnitten med överlappande dialog. Om den rymmer mer än så, så gick det djupare innehållet mig förbi. Vi har en stark ensemble här, men det här är inte mycket mer än en angenäm uppvärmning för dem. Märkligt nog är det dock den enda pjäsen där Boadicea Ricketts verkligen får tillräckligt att göra: hon är en briljant ny talang i början av sin karriär och ett superat fynd som den fåfänga, självupptagna divan som behärskar den förödande icke-följdfrågan till fullo. Jag är säker på att vi kommer att få se mer av henne framöver.

Jeremy Rose och Rosemary Ashe i Red Peppers. Foto: Robert Workman

Härnäst kommer 'Red Peppers', en knarrigt daterad skildring av tvivelaktiga varietéartister i tionde klass. Inte ens Rosemary Ashe och Jeremy Rose (som Lily och George Pepper) lyckas helt pricka rätt ton i de pastischartade musikhall-numren och det vassa gnabbet bakom kulisserna. Coward skrev detta material som ett fordon för stjärnor som han själv och Gertrude Lawrence när de var ungefär lika gamla som seklet; i händerna på betydligt äldre skådespelare får det ett större djup och blir till ett porträtt av besvikelse och bortkastade liv, men sångerna är fulla av livslust och glädje och känns udda i en mer mogen miljö.

Nick Waring och Miranda Foster i Still Life. Foto: Robert Workman

Den första 'trilogin' avslutas med den kanske mest kända berättelsen i gruppen: 'Still Life' är den dramatiska novell som blev David Leans film 'Kort möte' (Brief Encounter), som just nu också spelas runt hörnet på Haymarket på Empire Cinema i Emma Rices radikala Kneehigh-tolkning. Jämförelsen är intressant. Till skillnad från här gör Rice allt annat än att leverera verket 'rakt upp och ner', och effekten är omedelbart elektrifierande. Som kontrast spelar Miranda Foster och Nick Waring Laura och Alec nästan exakt som replikerna säger att de är, och det känns som om vi bara skrapar på ytan av Cowards värld utan att riktigt få kontakt med den.

Och så händer något märkligt. Plötsligt, mitt i ett samtal över deras tekoppar vid ett bord i stationskaféet, dyker vi rätt ner i hjärtat av deras liv. Hur det går till är svårt att säga, men helt plötsligt blir varje ord upplyst inifrån och allt de säger betyder oerhört mycket. Skådespelarna har uppenbarligen arbetat mycket noggrant för att nå hit, men härifrån och framåt är det inte bara denna pjäs utan hela evenemanget som skiftar riktning och stämning. Allt börjar falla på plats. Magin när alla element samverkar börjar uppstå. Och den fortsätter att ske hela vägen genom de återstående pjäserna.

Ian Hallard och Sara Crowe i We Were Dancing. Foto: Robert Workman

Efter den första långa pausen (det är bara 15 minuters paus mellan den andra och tredje pjäsen i varje set, och smarta musikaliska mellanspel mellan den första och andra – Stefan Bednarczyks briljanta ordväxlingar är en fröjd här), verkar produktionen aldrig trampa snett. Den andra gruppen pjäser (här kallad 'Bedroom Farces') börjar med den nästan surrealistiska tolkningen av lätt komedi, 'We Were Dancing'. Sara Crowe hanterar Louises röriga vändningar med samma finess och energi som vi förväntar oss av Amanda och alla Cowards främsta kvinnliga huvudroller; Ian Hallard är en fantastisk motpart som den uppkomne Karl, medan Waring här har uppfunnit sig själv på nytt som den kränkte maken Hubert med ett talfel a la George VI, och Rosemary Ashe fångar perfekt den rätta tonen som hans huskors till syster, Clara. Denna kvartetts scener tillsammans, rena slagfält av intellekt och passion, utförs med en intensitet och kontroll som påminner om Shaw, vilket ger en fantastisk formell skönhet åt det galna innehållet.

Inte minst bidrar till denna effekt: Louie Whitemores läckra scenografi (som gång på gång fyller scenen med magnifika tidsenliga bilder – i detta lilla underjordiska rum kan man bara undra var de lyckas förvara all dekor); de underbara kostymerna (massor av dem!) av den otroligt begåvade Emily Stuart; och Tim Mascalls perfekta ljussättning. Dessutom bemästrar Tom Attwood ljudlandskapet ochtonar in och ut oss i radiosändningar, klassiska konserter och miljöljud, vilket förstärker cykelns episka vidd.

Miranda Foster, Nick Waring och Ian Hallard i Ways and Means. Foto: Robert Workman

Om 'We Were Dancing' får dig att känna att den ensam är värd biljettpriset – vilket den är – så väntar ännu större stordåd. 'Ways and Means' är ännu en extraordinärt uttänkt och utsökt förverkligad arabesk till idé, spunnen ur en gudomligt busig fantasi; Foster och Waring spelar här en helt annan typ av par, ekonomiskt skuldsatta och drivna till brott på det mest melodramatiskt slumpartade sätt, med ännu en relativ nykomling, Ben Waring, som glimrar till kort som Stevens, den före detta chauffören. I dessa pjäser, liksom på andra ställen, tillåter Coward sig att betrakta pengar som en yttre fiende till mänsklig frid: den bredare historiska bakgrunden får dock knappt något utrymme: det finns enstaka skämt som flyktigt nämner Mussolini eller Hitler, men de försvinner lika snabbt som de dyker upp. I pjäser så djupt rotade i människors 'verklighet' är det svårt att veta vad man ska tycka om det. När 'trettiotalet' betraktas ur så många olika vinklar här känns det märkligt att inte få en starkare känsla av samhället utanför salongsdörrarna.

Nick Waring, Sara Crowe, Ian Hallard, Miranda Foster i Shadow Play. Foto: Robert Workman

Nåväl. Sen, i den otroliga 'Shadow Play', får vi ännu en fullträff: likt en operett smälter Coward samman dialog och handling på ett sätt som den konventionella visdomen säger inte hände förrän Rodgers och Hammerstein 1943. Men Cowards musikteater-dramaturgi är felfri. Genom att knuffa oss ut ur den 'verkliga' världen och ta med oss in i en fantasiepisod decennier före 40- och 50-talens 'drömbaletter', föregriper vi 'Lady in the Dark' och till och med 'Follies' på ett sätt som är helt bländande och spännande. (Minst en samtida musikalskapare talar nedsättande om Cowards bedrifter, men jag undrar om han inte hittade mer att tycka om, och kanske lära av, i hans verk än han vill erkänna?)

Jeremy Rose, Rosemary Ashe i Family Album. Foto: David Monteith-Hodge

Som start på den sista omgången pjäser (här kallad 'Nuclear Families') får vi en märklighet: 'Family Album' – en inblick i en svunnen tid på 1860-talet. Den öppnar med ännu ett genidrag: en förtrollande tablå av en viktoriansk familjebegravning, klädd i den mest praktfulla och överdådiga sorgdräkt. Dialogen är underbart stelbent, och Coward toppar detta genom att låta den glida över i fina Gilbert & Sullivan-pastischer. Förtrollande. Pjäsens 'intention' rimmar väl med resten av föreställningen, och det är roligt att se Wiggins, som en utomstående ingift i familjen, få mer att göra här.

Miranda Foster och Sara Crowe i Hands Across The Sea. Foto: David Monteith Hodge

Den näst sista pjäsen, 'Hands Across The Sea', är inte så mycket ett tjuvnyp mot överklassen som en regelrätt massaker. Han håller inte igen. Särskilt Ashe träffar helt rätt med sin Belgravia-argbigga, Hon. Clare Wedderburn, i fint samspel med Foster som den lika underbart hemska Lady Maureen Gilpin ('Piggie' för sina vänner). Bednarczyk är i toppform som den formidabla kommendören Peter Gilpin, RN, och Rose som hans minst lika förfärliga polare, örlogskapten Alastair Corbett, RN, med Waring som gör detsamma för Major Gosling. Vilket gäng. In i deras galna etablissemang vandrar de olycksaliga medelklass-paret Mr och Mrs Wadhurst från Malaya (Hallard och Crowe), och blir bokstavligen intrasslade i societetsvärlden.

Men det avslutande verket är kanske det märkligaste. Liksom en dämpad Somerset Maugham-novell är det en mycket nykter och klarsynt granskning av hur saker går fel. Och sedan blir värre. Det bjuds på få skratt. Luften verkar klarna och vi lämnas kvar med en mycket rannsakande blick på oss själva. Trots all munterhet finns det föga underhållande i att livet spårar ur, eller i att inte få det man tror att man önskar sig mest av allt. Det är svalt, distanserat, sparsmakat och skoningslöst, och levererar en oväntad snyting som skickar oss hemåt med fler tankar i huvudet än ihågkomna skämt. Är det detta livet handlar om? Coward dröjer inte ett ögonblick längre än nödvändigt för att låta den tanken landa. Och resten, tycks han antyda, är upp till oss att gå ut och reda ut själva.

Ett anmärkningsvärt paket som kommer att bli föremål för avundsjuka hos många andra teatrar i staden och landet. Genialt.

Spelas på Jermyn Street Theatre till och med 20 maj 2018

BOKA NU FÖR TONIGHT AT 8.30