RECENSION: Translations, National Theatre ✭✭✭✭✭

Sophie Adnitt recenserar Brian Friels Translations som just nu spelas på Olivier Theatre vid National Theatre.

Ensemblen i Translations. Foto: Catherine Ashmore Translations

National Theatre, Olivier

Betyg: Fem stjärnor

Boka biljetter Tillbaka för ännu en spelperiod (om än med vissa rollförändringar), bekräftar National Theatres uppsättning av Brian Friels Translations från 2018 med råge varför den förtjänar sin återkomst till Olivier-scenen.

Pjäsen utspelar sig på 1830-talets Irland och följer ett lantligt samhälle som konfronteras med ankomsten av engelska soldater utsända för att upprätta en lantmäterikarta. De två grupperna håller ett vaksamt avstånd till varandra tills den förlorade sonen Owen (Fra Fee) återvänder hem i engelsk tjänst som tolk. Owen får i uppdrag, tillsammans med den engelska löjtnanten Yolland (Jack Bardoe), att anglisera områdets ortnamn och därmed radera generationer av berättelser som en gång skapade dessa namn. Denna process möts av minst sagt blandade reaktioner från Owens lokala gemenskap, och saken kompliceras ytterligare när Yolland börjar förälska sig i Irland.

Dermot Crowley och Judith Roddy i Translations. Foto: Catherine Ashmore

Rae Smiths förträffliga scenografi fyller Olivier-scenen med ett upplöjt men otämjt fält som karaktärerna får korsa, och Neil Austins ljusdesign är inget annat än enastående. Och på något sätt lyckas Ian Ricksons regi ändå skapa en märkvärdig känsla av intimitet i detta enorma rum. Pjäsens första del besitter en särskild, oväntad värme när den ambulerande skolläraren Hugh (Ciarán Hinds) försöker leda en lektion på latin, refererar till grekiska myter och ställer frågor till eleverna om ordens etymologi. Orden står i centrum i denna pjäs. Det är en hyllning till språket som nästan känns som en dödsruna – vördnadsfull inför det förflutna och det okända (vid ett tillfälle ekar Yolland tyst de irländska ortnamnen som Owen läser högt, som vore de en bön).

Rufus Wright, Fra Fee, Jack Bardoe. Foto: Catherine Ashmore

Men trots denna värme och de rytmer som verkar sitta i människornas ben, rubbas allt av Owens ankomst. Fra Fee står för en lysande prestation och spelar inledningsvis Owen med en sällskaplighet som känns onaturlig och genast skiljer honom från hans egen familj. Senare talar han om sitt hemland med ett förakt som påminner om någon som flytt sin småstad för storstaden och aldrig tänkt återvända. Han skäms nästan över sitt ursprung och är öppet skeptisk till Yollands lovordande av det. Det är en fascinerande och komplex gestaltning, särskilt när hans beslut slutligen kommer ikapp honom och han slits mellan två världar; det irländska och det engelska, dåtid och framtid, tradition och framsteg. Tankarna går att läsa tydligt i hans ansikte.

I den övriga rollistan skänker Jack Bardoe Yolland en uppriktighet och ungdomlig öppenhet i sin professionella teaterdebut. Judith Roddy tillför en anmärkningsvärd värdighet och stolthet till den egensinniga Maire, och Liadán Dunlea är otroligt fängslande som den skygga, nervösa Sarah, vars egna ord sviker henne när hon behöver dem som mest. Dunleas förmåga att i bakgrunden förmedla en hel outtalad historia för Sarah – observera bara hur hon reagerar på alla omkring henne – är extraordinär.

Jack Bardoe och Judith Roddy. Foto: Catherine Ashmore Sedan har vi Ciarán Hinds, som från det ögonblick han dyker upp får en att fullkomligt tro på att han *är* där – han befinner sig i Baile Beag år 1833 och det finns ingen publik här, bara Hugh som helt lever i pjäsens värld. Som Hugh rör sig Hinds mellan berusad otillräcklighet och skarp intelligens medan hans auktoritet långsamt glider honom ur händerna, tillsammans med den livsstil han alltid känt till. Mot slutet av pjäsen ser Hinds som Hugh på Fee som Owen med en sådan intensitet att jag är förvånad att han inte brände hål rätt igenom honom. Hans slutmanus, en berusad deklamation av Vergilius Aeneiden, får en tidigare småhostande publik att tystna i total förtrollning. ”Ord är signaler”, säger Hugh, ”de är inte odödliga.” Det är en tanke som ekar av vad hans son sa tidigare, när Owen protesterade ”det är bara ett namn” angående de engelska soldaternas upprepade felbenämningar av honom. Det antyder att även om detta är en pjäs om ord, så handlar den om så mycket mer. Det är en pjäs om det oundvikliga, om en gradvis och ostoppbar förlust, och om att vara splittrad mellan två platser utan att någonsin helt höra hemma i någon av dem. Oerhört kraftfull och imponerande iscensatt – *Translations* bevisar verkligen att den är en av de viktigaste uppsättningarna att se i år. Missa den inte.

BOKA BILJETTER TILL TRANSLATIONS