RECENSION: Twang!, Union Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Lionel Barts musikal Twang! som nu avnjuter en nypremiär på Union Theatre i Southwark.

Twang!!

Union Theatre

13 april 2018

3 stjärnor

Boka biljetter Lionel Bart, låtskrivaren och skaparen bakom megasuccén 'Oliver!' och tidstypiska pophits som Sir Cliffs 'Livin' Doll', var kung av brittiskt låtskrivande.  'Twang!!', med sina dubbla utropstecken, var showen som fällde honom; den raderade ut hans förmögenhet och krossade hans karriär, och lämnade bara ett konstnärligt och personligt mörker efter sig fram till hans död i ensamhet 1999.  Det finns en viss morbid fascination i att nu kunna besöka och inspektera själva olycksplatsen, här återuppväckt med en svårbegriplig entusiasm på Union Theatre.

Barts förläggare och testamentsexekutorer har haft vissa framgångar med att nylansera de två showerna som följde efter 'Oliver!', nämligen 'Blitz!' (jag hittar inte på utropstecknen, titlarna skrivs så) och 'Maggie May', men 'Twang!!' har hittills gjort motstånd.  Tills nu.  Föreställningen var känd för att vara kaotisk, inte minst för att det saknades ett sammanhängande manus – eller åtminstone för att det inte var samma manus från en kväll till en annan.  Då man ansåg detta vara en allvarlig brist, bjöd dödsboet klokt nog in förslag från ett urval av respekterade branschprofiler för att försöka rädda verket.  Vilka de andra kandidaterna var får jag inte avslöja, men jag kan meddela att vinnaren blev Julian Woolford, för närvarande chef för musikalutbildningen vid den framstående dramaskolan Guildford School of Acting (GSA).  Woolford skriver både pjäser och musikaler och har författat flera standardverk om hur man arbetar inom denna krävande genre.

Hans beslut måste respekteras.  Här har han behållit låtarna från originalet – såvitt vi kan bedöma – och har dessutom lyckats klämma in inte bara 'Livin' Doll' (fråga mig inte varför) utan också en uppsjö av citat – vissa mycket långa – från både den ena och den andra musikalen i vad som nu förvandlats till en slags parodi på parodier.  Om den typen av underhållning låter som något i din smak, så fortsätt läsa.

Kombinerat med en ständig ström av branschskämt verkar huvuddelen av föreställningens första akt dessutom sträva efter en humor som inte bara är 'låg' utan snarare befinner sig i källarnivå: det påminner en hel del om de senare 'Carry On'-filmerna, med en envis och väldigt uppenbar besatthet av lite småpinsam snuskighet som för tankarna till den plastiga tomheten i Robin Asquiths 'Confessions'-filmer.  Återigen, om detta är vad du betraktar som ren njutning, så håll ut.  När vi vinglar fram mot pausen börjar en sorts handling skymta, och den känns misstänkt bekant från Errol Flynn-filmen.  I andra akten får detta berättande moment en välbehövlig injektion och showen börjar faktiskt anta något som liknar ett dramatiskt intresse.  Inte en sekund för tidigt, skulle nog vissa säga.  Men att ständigt bli påmind om mer framgångsrika versioner av denna historia gör inte den här uppsättningen några tjänster.

Alla de vanliga, formelartade och föga överraskande dragen genomförs och vi når ett slags upplösning, även om den är rejält utdragen för att ge rum åt ett sista – och äntligen komplett – framförande av Sir Cliffs stora hitlåt.  Längs vägen finns det bara en av Barts låtar som verkligen förtjänar vår uppmärksamhet: 'I've Got A Handful Of Songs To Sing You' är ett genuint fint nummer och om det inte vore begravt under ett berg av camp-estetik och billiga anspelningar, skulle vi kanske kunna uppskatta det efter förtjänst.  Som det är nu ger manuset oss knappt chansen.  Istället tjänar de ständiga referenserna till andra – mycket bättre – musikaler bara till att gång på gång påminna oss om att det som gör de verken sevärda är precis det som lyser med sin frånvaro här.  Även om de ofta framförs med skicklighet, genererar pastischerna och citaten skratt på bekostnad av 'Twang!!' självt, och det ekar alltmer ihåligt.

Detta är synd.  Det finns många ögonblick då man kommer på sig själv med att tänka: 'Ojdå, det där skämtet var faktiskt riktigt bra'.  Problemet med Woolfords välfyllda verktygslåda är dock att det inte finns något utrymme att andas.  Bryan Hodgsons regi följer troget textens anvisningar, men han lyckas inte blåsa liv i denna välbevarade men helt livlösa kropp.  Som ett elevspex vid terminsslut på en teaterskola hade det säkert haft sin charm, och jag förstår att en tidigare workshop av manuset faktiskt genomfördes på GSA under Woolfords ledning.  Men som ett självständigt verk betraktat – om du någonsin undrat varför det blev ett så kolossalt och ödesdigert fiasko första gången, så ger den här versionen gott om ledtrådar.

Under tiden kan vi beundra Mitchell Harpers livliga koreografi och Ben Jacobs snygga ljussättning.  Justin Williams och Jonny Rust levererar ännu en flott scenografi för denna teater – de börjar bli experter på hur man utnyttjar rummet här.  Penn O'Garas kostymer är kanske den minst fantasifulla delen av produktionen: den tidiga repliken 'Välkommen till 60-talet... 1160-talet' antyder lockande en annan inriktning man kunde ha tagit (för övrigt är det inte rätt decennium för dessa karaktärer, men jag antar att ingen bryr sig nämnvärt).  Tyvärr tyngs ensemblen, trots sina outtröttliga ansträngningar, ner av tunga tyger, vaddering, peruker och djupt osexiiga fotsida tidstypiska klänningar.  Trots manusets sprudlande fräckhet ges dessa hårt arbetande och sympatiska unga människor helt enkelt inte chansen att göra det boken verkar vilja: att ge oss en lektion i musikalteaterns värde.  Framtida producenter av den här showen (om det nu blir några fler, vi har ju väntat 53 år på denna nypremiär) bör kanske studera den avskalade stilen i till exempel 'Chicago' (inget utropstecken – inget behövs), för att inse att på teatern, liksom i livet, är mindre ofta mer... betydligt mer.

Slutligen måste vi lyfta på hatten för denna tappra trupp som lagt ner hela sin själ i projektet.  Peter Noden är en trevlig Robin, Kweeva Garvey en strålande Marian, Joe Rose får upp ett välkommet tempo efter hand som Much, och Jessica Brady gör ett säkert avtryck som Delphina Leuves-Dick (fattar ni?), Christopher Hewitt är en Sheriff av Nottingham i Victor Spinetti-stil.  Christian Lunn spelar Lille John på ett behagligt sätt påminnande om Peter Gilmore, och Kane Verrall kör på högvarv hela tiden för att pumpa in mer än mänsklig energi i Will Scarlett (och är välsignad med en av de få flashiga kostymerna i en annars ganska glåmig föreställning).  Stephen Patrick kommer man minnas – om än inte höra – som den märklige Hob of the Hill och Victoria Nicol är en väldigt Joan Collins-aktig Lady Elpheba.  Ed Court gör ett färgstarkt intryck i den gamla Basil Rathbone-rollen som Sir Guy of Gisbourne.  Den skickliga komediennen Francesca Pim får kanske lite för lite att göra som Lady Dolly och Micah Holmes bidrar till mångfalden i rollen som danskapten: ack, vilken synd att vi bara får se hans fantastiska hoppsa-split precis i slutet!  Louie Westwood gör ännu en stabil tolkning av sin campy persona som Broder Tuck, Chris Draper är som alltid nyttig i ensemblen och James Hudson är bra som Alan-A-Dale.  Den mest slående karaktäriseringen är dock Lewis McBeans skamlösa lån från Oliviers Henrik V i rollen som Prins Johan, en intressant intertextualitet.  De är verkligen en mycket begåvad grupp.

Just det, Henry Brennan håller igång musiken på dess citat-späckade bana och ger Barts mestadels ganska undermåliga låtar mer kärlek och uppmärksamhet än de egentligen förtjänar, och får dessutom hoppa in i sista minuten som Rickard Lejonhjärta.  På trummor hör vi Nick Anderson och James Hudson spelar gitarr.

Ingen kan anklaga det här kompaniet för att inte ha gjort sitt yttersta för att väcka liv i det hela.  Ryktet säger att publiken vid första förhandsvisningen var på deras sida och gladeligen svalde dieten av snusk och klichéer.  Kanske följer fler sådana publiker.  Jag hoppas det för deras skull.  På premiärkvällen har jag dock sällan sett en teater tömmas så snabbt, eller så tyst, som här: det var som om folk inte kunde bärga sig att komma därifrån.  Det är faktiskt inte rättvist mot ett sällskap som försöker uppnå det omöjliga: att av kärlek till en av de allra största låtskrivarna inom musikalteatern väcka liv i – kanske för sista gången – ett av hans sedan länge förlorade barn som aldrig nådde ända fram, ge det ett nytt manus, fylla det till brädden med medveten humor och ge det en stor kram.  Det kanske inte räcker för att ändra vår syn på verket, men det är ett heroiskt försök och jag undrar om någon, under rådande omständigheter, verkligen hade kunnat göra det bättre.

Spelas till 5 maj 2018. Foton:  Anton Belmonté

BOKA NU FÖR TWANG! PÅ UNION THEATRE

Gå med i vår sändlista för att få nyheter om andra bra Off West End-produktioner