RECENSION: Twelve Angry Men, Garrick Theatre ✭✭✭

Twelve Angry Men Twelve Angry Men Garrick Theatre 12 november 2013

Reginald Rose var en mästare på dramaturgi och visste precis hur man skrev rapp, ekonomisk dialog som kändes både äkta och slagkraftig. Hans dialog drev handlingen framåt, fördjupade karaktärerna, var både komisk och kraftfull (ofta samtidigt) och tjänade pjäsen helt naturligt. Hans mest kända verk är med all rätt Twelve Angry Men, som just nu spelas på Garrick Theatre i en uppsättning regisserad av Christopher Haydon.

Pjäsen kretsar kring överläggningarna hos en jury bestående av enbart män i ett mordfall – när spelet börjar anser elva jurymedlemmar att den anklagade är skyldig, men vid ridåfall har de enats om en friande dom. Det framställs ofta som en pjäs om rättvisans dygd, men det stämmer inte riktigt: den handlar om vanliga människor i ovanliga situationer, och om det ansvar vanliga medborgare bär i ett civiliserat samhälle. Det är en djuplodande och fullständig granskning av hur fördomar kan förstöra liv.

På många sätt är pjäsen gammaldags, men det är snarare en styrka än en svaghet. Den lyfter till fantastiska höjder när skådespelarna är tillräckligt skickliga (och subtila) för att pricka karaktärernas nyanser perfekt – ingen är den andra lik, och tillsammans representerar de ett brett tvärsnitt av samhället.

I dagens teaterklimat är det svårt att förstå varför pjäsen inte spelas utan paus; spänningen skulle definitivt bära det och speltiden skulle landa väl under två timmar.

Pjäsen kräver nästan ingenting i form av scenografi, men här får produktionen god hjälp av Michael Pavelkas finurliga scenbygge (komplett med ett roterande jurybord som man aldrig ser röra sig, men som ständigt skiftar läge) och Mark Howlands begåvade ljussättning.

För att verkligen fungera kräver dock pjäsen tolv enastående skådespelare, där ingen känner ett behov av att vara den enda stjärnan. Varje karaktär har sitt ögonblick i rampljuset, och dramatiken fungerar som bäst när det tillåts ske; när pjäsen får spelas ut likt den symfoni den faktiskt är, med crescendon som tonar bort, omgrupperas och når nya höjder i takt med att olika jurymedlemmar och instrument tar plats i förgrunden.

Det finns dock fem nyckelroller (3, 4, 8, 9 och 10) på vilkas axlar de centrala partierna vilar.

Martin Shaw är briljant som nummer 8, jurymedlemmen som tror på rimligt tvivel och långsamt får de andra att ändra uppfattning. Robert Vaughn är fin som den gamle mannen, nummer 9, men han läser många repliker direkt från ett manuskript som tydligt gömts på bordet och syns ofta sitta och repetera kommande repliker på scenen. Men i de stunder han är helt närvarande är han fängslande.

Jeff Fahey (nummer 3, den sårade fadern med ett agg mot ungdomen) och Miles Richardson (nummer 10, den rasistiske skitstöveln) lyckas inte riktigt bära sina avskyvärda karaktärers utmaningar, och tyvärr går viktiga dramatiska ögonblick förlorade. Detta kan handla mer om regi än om skådespelarnas förmåga, då båda männen verkar kapabla att leverera på hög nivå. Men den genuina spänning som var och en av dessa två jurymedlemmar bör skapa infinner sig aldrig här.

Den här kvällen klev Luke Shaw in som nummer 4 och han var tyvärr inte särskilt övertygande; det finns en kylig beslutsamhet och en bergfast övertygelse hos 4:an som helt saknades här. Nummer 4 är lika fördomsfull som nummer 10, men då utifrån sin egen upplevda överlägsenhet. Det är en bärande del av traumat och utan den går mycket förlorat.

Martin Turner (11, immigranten) och Nick Moran (7, baseball-fantasten) är båda utmärkta i sina karaktärstolkningar, även om båda skulle behöva lägga mer tid på accenterna och replikernas rytmik.

Robert Blythe (6), Edward Franklin (5) och Jon Carver (understudy för ordföranden) sköter sig alla med den äran; de övriga lämnar mer att önska.

Det är en sevärd kväll på teatern, bitvis mycket fängslande, men den når aldrig de spänningsnivåer den borde. Och det tycks inte bero på ensemblen. Snarare handlar det om en glanslös regi som lägger mer vikt vid rörelse än vid de gåvor som dialogen och intrigens vändningar erbjuder.