RECENSION: Violet, Charing Cross Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Jeanine Tesoris och Brian Crawleys musikal Violet som nu spelas på Charing Cross Theatre.

Ensemblen i Violet. Foto: Scott Rylander Violet Charing Cross Theatre, 21 januari 2019 4 stjärnor Boka nu Det finns mycket att fira i denna senaste uppsättning på konstnärliga ledaren Thom Southerlands hemmaplan; främst av allt ett fantastiskt partitur, enastående prestationer och en underbar ny utformning av salongen.  Det är ännu en fjäder i hatten för Southerlands förvandling av spelplatsen och bådar gott för framtiden för teaterägarna Steven Levys och Sean Sweeneys ovanliga hus: en West End-teater i miniatyr, med drygt 260 platser, som erbjuder den intimitet man hittar på Off-West End eller Fringe-scener mitt i hjärtat av staden.  Denna satsning – den professionella brittiska premiären av en 20 år gammal föreställning av kompositören Jeanine Tesori och librettisten Brian Crawley – är ett dristigt drag av producenterna Levy och Vaughan Williams, och markerar även starten på ett anmärkningsvärt nytt samarbete med Umeda Arts Theatre Co, Ltd. från Osaka, Japan. Matthew Harvey (Monty) och Kaisa Hammarlund (Violet) i Violet. Foto: Scott Rylander Det främsta dragplåstret här är utan tvekan Tesoris häpnadsväckande vackra och melodiösa musik: det är en explosion av ljuvliga melodier och livfulla rytmer, med spektakulärt fylliga orkestreringar av Rick Bassett, Joseph Joubert, Buryl Red och Jason Michael Webb, framförda av ett niomannaband med klaviatur, gitarrer, stråkar och slagverk, allt under mästerlig ledning av Dan Jackson.  Vokalarrangemangen för de tolv i ensemblen är ännu mer utsökta och tar vara på den fina sången hos denna stiliga ensemble, som får glänsa och glöda i föreställningens praktfulla körnummer (vänta bara på slutkören: du kommer inte vilja att den tar slut!). Kieron Cook (Fadern), Rebecca Nardin (Unga Violet) och Kaisa Hammarlund (Violet) i Violet. Foto: Scott Rylander Morgan Large har återigen anförtrotts designen av den rustika, träinklädda scenmiljön, och hans tillägg av en vridscen till den nyligen asymmetriska scenen-i-mitten är genialt: den gör det mesta av de få rekvisitadelarna och ger en välbehövlig känsla av rörelse i en berättelse som trots allt handlar om en resa.  En bussresa: från Spruce Pine, North Carolina till Tulsa, Oklahoma i en Greyhound-buss, där vi följer den vanställda huvudpersonens desperata och passionerade pilgrimsfärd i sökandet efter andlig förvandling genom sin tro.  Det är en annorlunda historia, en bearbetning av akademikern och novellförfattaren Doris Betts verk.  Man frestas att tänka på andra musikaler baserade på pikareska resor (till exempel Candide) och reflektera över hur svåra de är att få att fungera: hur deras huvudperson alltid tycks glida oss ur händerna. Kenneth Avery Clark (Predikanten) och ensemblen i Violet. Foto: Scott Rylander I mindre kapabla händer skulle detta lätt kunna falla platt, men huvudrollsinnehavaren Kaisa Hammarlund bemästrar alla rollens potentiella fallgropar. Med varje uns av sin energi och själ gör hon mer än någon kan begära för att få oss att tro på denna sorgsna och ensamma kvinna som kämpar med traumat från en barndomsskada i ansiktet och sin bittra vrede mot fadern som lät det hända och den berusade kirurgen som gjorde för lite för att återställa hennes utseende.  Ja, det är ännu en berättelse om kvinnor som offer för mäktiga – och ofullkomliga – män.  Och pjäsens syfte tycks vara att läxa upp oss och berätta hur fel detta är och hur hemskt vi borde må över det. Angelica Allen (Music Hall-sångerska) och ensemblen. Foto: Scott Rylander Det är väl ett lovvärt uppdrag, men det skapar inte särskilt mycket levande teater.  Faktum är att denna föreställning konsekvent har kritiserats för sina svagheter i karaktärsteckningen och den stela osannolikheten i presentationen av de olika relationer som rullas ut för vår granskning.  Dessa problem kvarstår här, trots att regissören Shuntaro Fujita (från Osaka) gör allt i sin makt för att hålla tempot uppe och distrahera oss så mycket som möjligt, inte sällan på bekostnad av berättelsens dramatiska tyngdpunkter.  Cressida Carre gör detsamma med sin koreografi (fast vi får se för lite av den, och det som finns får aldrig riktigt chansen att blomma ut ordentligt).  Och ensemblen lägger ner stor artistisk möda på sina roller. Matthew Harveys fint lyriska förförare, Monty, är atletisk och charmig, men manuset lägger det ena hindret efter det andra i vägen för att göra honom till en trovärdig karaktär.  Hans motpart är hans (tillsynes) bäste vän och rival i kärlek, Jay Marshs stoiska men uppriktiga Flick, en ännu mer osannolik personlighet.  Precis som med alla andra glömmer man dock bort berättelsens märkligheter när de sjunger Tesoris hänryckande musik.  Men så fort musiken tystnar – ofta ganska tvärt när den krockar med det tunga librettot – dör magin ögonblickligen. Janet Moody (Gammal dam), Rebecca Nardin (Unga Violet) och Kaisa Hammarlund (Violet) i Violet. Foto: Scott Rylander De övriga i ensemblen har det ännu tuffare med ännu mindre substans att arbeta med: Keiron Crook är en innerlig Fader; Kenneth Avery Clark gör sitt yttersta för att hitta humor i Crawleys torra repliker som Predikanten – om bara regissören hade hjälpt honom mer – det finns tyvärr föga annat att le åt i denna sorgliga historia; de fantastiska Simbi Akande och Angelica Allen är skandalöst underutnyttjade i sina framträdanden som Lula och Music Hall-sångerskan (och jag som trodde att denna show skulle handla om att stärka kvinnor?).  Teaterns stamgäst James Gant gör ännu ett nitiskt inhopp som Leroy, Danny Michaels är en drabbande intensiv Billy Dean och Janet Mooney lägger så mycket fokus hon kan på rollerna som den gamla damen och hotellprostituerad.  (Nej, det här är INTE ett manus som skyr stereotyper!)  Men den mest framträdande av birollerna är tveklöst Unga Violet, som på premiärkvällen spelades av den modiga och gaminartade Amy Mepham, som växte märkbart under kvällen och hittade en övertygande röst.  Hennes roll är betydligt mer tilltalande än den andra barnstjärnerollen Crawley skapade för Jonathan Lippa's 'Little Princess'.  Icke desto mindre känns det ofta som att vi återigen trampar i de välkända spåren av sydstatsgotik, från 'Key Largo' till 'The Rainmaker' och, gång på gång, 'Trollkarlen från Oz'. Men ändå, ändå, ändå...  När de sjunger slutar man oroa sig för textens brister.  Visst finns det läxor att lära om hur man förstärker röster i denna nya scenlösning, och Andrew Johnsons ljuddesign kommer säkert att mogna under spelperioden.  Howard Hudsons expertljussättning är däremot helt klockren och stöttar resans episka vidd samtidigt som den drar oss så långt in i rollfiguras privata värld som manuset tillåter.  Mitt hjärta vill ge deras gemensamma ansträngning fyra stjärnor, men jag vet att regin kommer att tränga sig på och hindra mig från att bli helt engagerad i deras kamp, vilket gör att jag bara kan ge tre.  Det känns lite orättvist med tanke på de fantastiska insatserna.  Så vet ni vad, jag tänker ignorera den där eftertänksamma 'Verfremdungseffekten' och gå på det som partituret fortfarande sjunger i min själ...

BOKA BILJETTER TILL VIOLET