RECENSION: Volpone, Brockley Jack ✭✭✭

Volpone

Brockley Jack Theatre

01/10/15

3 Stjärnor

‘Riches are in fortune a greater good than wisdom is in nature’ - Volpone

För några år sedan deltog jag i en mästarklass i klassisk musik som inte ägnades åt noter, utan åt pauser. Fokus låg helt på var sångare bör och inte bör andas i intrikata barockarior som svämmade över av krävande koloraturer. Vid ett tillfälle, där Bach eller Händel hade skrivit ett stycke utan uppenbara andningspauser, provades olika alternativ som publiken fick rösta på. Det blev tydligt för oss alla så fort vi hörde det var den naturliga pausen och fraseringen låg. Det fanns ett rätt svar, men man var tvungen att hitta det själv; det var inte givet.

Jag kom att tänka på den händelsen igen under pressnatten för denna ambitiösa men bristfälliga uppsättning av Volpone på Brockley Jack. Jonsons pjäs från 1605 är fylld av djupsinniga monologer och tal som sprudlar av prålig latiniserad vokabulär och komplexa paradoxer. Att överhuvudtaget navigera genom dem kräver skicklighet, och att göra det med den rätta, smidiga elegansen kräver framför allt ett precist öra för andning, tempo och retorisk projektion. Inget mindre duger. När man väl tar sig under den glittrande, förrädiska ytan av blankversen är det betydligt enklare segling. Jonsons berättelse handlar om Volpone – en rik venetiansk hypokondriker – och hans inställsamma parasit Mosca (flugan), som båda lockar lycksökare att tro att de ska få ärva den listiga rävens förmögenhet. Detta är en stereotyp moralfabel i Aisopos stil där man istället för nyanserade individer möter knippen av karaktärsdrag – korpen Corbaccio, gamen Voltore, kråkan Corvino – som agerar i en mer eller mindre förutsägbar matris. Spelstilen behöver därför vara komisk, medveten och fartfylld; man måste njuta av den retoriska festmåltiden samtidigt som man håller en ironisk distans – Svarte Orm vore en rimlig modern parallell.

Det är dock inte bara en parabel om girighet och dess fallgropar. Jonsons djupare syfte är att fråga om innehavet av rikedom är en större fördel i det långa loppet än naturlig visdom – en mer oroande fråga att ställa, särskilt i kombination med Moscas påstående att vi alla på något sätt är parasiter i våra sociala relationer, hur mycket vi än lurar oss själva längs vägen.

Pjäsen sattes först upp på The Globe och var ständigt populär tills viktorianerna tappade sitt sinne för ironi. Under senare år har den gjort en dundrande återkomst, inte minst tack vare National Theatres uppsättning från 1974 som hade en drömensemble med Paul Scofield och Ben Kingsley i huvudrollerna, samt lyxbesättning i form av John Gielgud och Ian Charleson i mindre roller.

Volpone måste dominera och leda handlingen när intrigerna vävs i första akten, medan Mosca tar över taktpinnen i den andra. Båda behöver vara individuella skådespelare med stor skicklighet och finess, men också ett fantastiskt sammansvetsat team. Om en av dem faller ur ramen räcker helheten inte till. I fallet med den nyligen RSC-uppsättning som recenserades av Stephen Collins var det Mosca som brast, och här är det tyvärr Volpone. Under pressnatten var Steve Hope-Wynne inte helt herre över texten, varken i innehåll eller form, och i denna typ av repertoar finns det helt enkelt ingenstans att gömma sig. Man får hoppas att dessa problem slipas bort under spelperioden; så mycket handlar ju, som jag nämnde i början, om andning och struktur, precis som när man förbereder operarepertoar.

I kontrast till detta var produktionens Mosca enastående. I leveransen av monologerna och i de snabba ordväxlingar han tvingas regissera, gjorde Pip Brignall full rättvisa åt det suveräna material Jonson gett honom. Detta är en underbart slingeraktig gestaltning, med snyggt diversifierat smicker för var och en av de potentiella offren och en oljig, slingrande rörelsestil helt i karaktärens anda. Den andra hälften av handlingen fick som följd ett världsvant flyt som var genuint imponerande och fängslande.

De giriga friarna är schablonfigurer, utan några konventionellt "goda" karaktärer i sikte – även Bonario och Celia, båda oskyldiga offer för intrigerna, är mycket lätt skisserade av Jonson och fångar inte vårt emotionella intresse. Det gjordes ett gott arbete av flera skådespelare i dessa karikatyrroller, där Rupert Bates stack ut med en snygg advokatorisk manöver i rollen som Voltore.

Jonson lägger mer krut på bihandlingen med den fånige engelske resenären Sir Politick Would-Be, här spelad av Edward Fisher som en förtjusande "Mr Pooter"-typ, sorglöst bortkopplad från verkligheten med en lika delar blandning av självtvivel och pose. Hans fru, Lady Would-Be, är en lika tacksam komisk skapelse, full av pretentiöst struntprat och gestaltad av Ava Amande som en Vivienne Westwood-typ, ovetande om den bestörtning hon väcker hos sin omgivning. Jag har sett uppsättningar där denna bihandling tynger ner pjäsen i andra akten, men här var deras mellanspel förtjusande porträtt av vedermödorna för en "engelsman utomlands".

Regissören Cecilia Dorland har, för kompaniet Scena Mundi, gett pjäsen en 1920-talskänsla i kostym, design och musik. Jag upplevde inte att denna inramning gav några särskilda nya insikter, men den utgör sannerligen grunden för några livliga, bekymmerslösa musiknummer, inklusive en avslutande conga som knöt ihop kvällen snyggt. Scenografin var minimal, men givet lokalens begränsningar är det oundvikligt. Vissa strykningar hade gjorts i texten, men inte på ett sätt som skadade helhetens integritet. Mot slutet ser Jonson till att alla får vad de förtjänar – ”Mischiefs feed like beasts till they be fat and then they bleed.” Han gör dock också klart att detta ofta är långt ifrån faktisk rättvisa, något som snyggt symboliseras av den dömande domaren (Anna Buckland) som demonstrativt pimplar Veuve Clicquot genom hela processen.

Det fanns många trevliga och fantasifulla aspekter denna kväll, men precis som med restaurationskomedier finns det vissa stilistiska och formella krav för framgång som inte är förhandlingsbara. Alla inblandade agerade med engagemang och en god känsla för tempo och projektion i det intima rummet, men helhetens framgång förblir fundamentalt beroende av att bemästra en motsträvig text som, likt Volpones guld, lockar för att bedra – om inte skådespelaren är mycket försiktig.

Volpone spelas på Brockley Jack Studio Theatre till och med den 17 oktober 2015