RECENSION: Yarico, London Theatre Workshop ✭✭✭

Liberty Buckland som Yarico och Alex Spinney som Thomas Inkle. Foto: Honeybunn Photography Yarico

London Theatre Workshop

3 mars

3 stjärnor

Enligt programmet är detta "kärlekshistorien som förändrade historiens gång", "en av 1700-talets mest kända och gripande berättelser mot slaveri", som "fortsatte att berättas långt in på 1800-talet över hela Karibien och i USA, där den så småningom inlemmades i den inhemska historien om Pocahontas." Även om påståendet om att ha ändrat historien kan tyckas tveksamt, råder det ingen tvekan om att berättelsen om Yarico har en slagkraft och universalitet som gör den till ett närmast perfekt ämne för en musikal eller opera.

Ett skeppsbrott. Ett barn, övergivet av sitt eget folk, som växer upp bland urinvånare med endast en bok av Shakespeare som länk till "den riktiga världen". En utsvävande engelsman förtärd av spelberoende som kastas överbord, spolas i land och räddas både fysiskt och själsligt av den vackra, exotiska hjältinnan, titelpersonen Yarico. Känslan av gemenskap hos de fridfulla och lyckliga invånarna på ön som varit Yaricos hem större delen av hennes liv. Känslan av total dysfunktion i de "kultiverade" liven och gärningarna hos det "civiliserade" vita folket från England. Punkterna där de två kulturerna krockar. Ett ögonblick när vårdslöshet, sprungen ur ren dumhet, leder till ett svek som förstör två liv – eller verkar göra det. En graviditet i bojor. Ett liv i slaveri. Okunniga och likgiltigt brutala slavägare. En chans till frihet. Ett svek av ett annat slag. En dånande eld. Försoning.

De narrativa elementen ger stora möjligheter för ett verk med dramatisk intensitet och musikalisk glöd. Yarico, en ny musikal av Carl Miller (manus och sångtexter), James McConnell (musik) och Paul Leigh (sångtexter), som nu har sin premiärsäsong på London Theatre Workshop, är ett modigt försök att skapa en musikal för vår tid av denna gamla saga. Att den lyckas så väl som den gör är ett kvitto på kreatörernas vision och McConnells musik som, även om den är ojämn, innehåller många fantastiska ögonblick.

Nya musikaler kräver, likt sällsynta orkidéer, dyrbar och detaljerad omvårdnad för att blomma ut helt. Sedd som en workshop-presentation lyckas Emily Grays regi av Yarico visa på pjäsens möjligheter och gör det tydligt vad som fungerar och inte. Den goda nyheten är att även de delar som inte fungerar klockrent ändå håller högre kvalitet än, eller åtminstone inte sämre än, sekvenser i musikaler som spelas i West End just nu (som de hemska Harold Wilson- eller Mr Tooley-scenerna i Made In Dagenham). Och den lyckas med detta med minimala resurser och maximal hängivenhet.

Sarah Beaton har skapat en smart scenografi – polerade svarta ytor och bambupinnar som framkallar en exotisk atmosfär. Det är enkelt men anmärkningsvärt effektivt, och användningen av bambu visar sig vara genialisk när handlingen flyttar till en sockerplantage. Trots en stram budget är även kostymerna mycket effektiva, och det finns en tanke bakom kombinationerna av plagg som etablerar tidsperioden och skiljer de olika karaktärerna åt.

Zara Nunn har som kapellmästare ett fast grepp om musiken och lyckas skapa utmärkta moment trots begränsade resurser. Centralt för partituret är slagverken, och Chris Brices insats är föredömlig; rytmisk och hypnotisk utgör den ryggraden i ackompanjemanget på ett sätt som förstärker berättelsen perfekt. Samtliga medlemmar i fyrmannabandet gjorde ett utmärkt jobb, särskilt i den mer melodiska och gripande andra akten. Nunn lockar också fram en vacker, varm och fängslande röstklang från ensemblen i de stora hymnerna; melodier och harmonier kommer till sin fulla rätt.

Stiliserade rörelser och scenbilder bidrar också till tydligheten i berättandet. Historien hoppar mellan platser och karaktärer vid mer än ett tillfälle, och koreografen Jeanefer Jean-Charles hjälper till att sy ihop helheten. Särskilt i de mer stamfokuserade delarna är rörelsemönstret stämningsfullt och fångar publikens intresse utan svårighet.

Vissa av Grays regival verkade inte helt bana väg för verkets framgång. Idag är färgblind rollbesättning vanligt förekommande, men det ger inte alltid önskat resultat. När en obekant historia berättas på ett nytt sätt, och den historien i grunden bygger på ett föråldrat tankesätt kring hudfärg, blir det svårt att få ihop logiken med skådespeleriet när man rollsätter färgblint. Detta förstärktes i viss mån av användningen av dialekter; det saknades en konsekvent linje som hade underlättat för publiken att följa handlingen. Med det sagt skapade de tekniker Gray använde efter ett tag en sorts konsekvens, så att kostymbyten och dialektskiften blev en del av pjäsens språk – det handlade inte om svart eller vitt utan snarare om "Vem är det här nu?" när en scen eller kostym ändrades.

I sitt nuvarande utförande är stycket för tungrott. Den andra akten är betydligt säkrare än den första och man behöver se över materialet för att korta ner det (och i vissa fall förstärka det) för att fokusera på Yaricos egen resa. Nästan som om man följt en "handbok för musikalteater" läggs stor vikt vid bikaraktärerna Cicero och Nona, men detta känns felprioriterat. Den tiden hade kunnat användas bättre för att utforska Yaricos liv. Detta handlar inte om hur karaktärerna spelades, utan om berättelsens prioriteringar och hur man uppnår störst genomslag för musikalen som helhet.

Likaså behöver McConnells musik i första akten bearbetas. Den andra akten visar hans förmåga att skriva utmärkta shownummer, allt från komiska bitar som sätter scenen vackert (Chocolate, Take A Step) till medryckande och spännande stornummer (The Things We Carry With Us, The Same And Not The Same och Spirit Eternal). Den första akten behöver mer omsorg, särskilt musiken för den manliga huvudrollen, Yaricos älskare och förrädare, Thomas. Den karaktären behöver musik som reflekterar hans inre demoner och den glädje som Yarico skänker honom – hans sammanbrott i The Dice Game skulle behöva mer musikalisk tyngd – på ett sätt är det hans motsvarighet till Javert’s Suicide, en stund av grafisk självinsikt som överväldigar honom. Mer fokus på de två huvudkaraktärernas specifika resa i musiken skulle ge stor utdelning.

Det som gör hela upplevelsen värd att se och njuta av är Liberty Bucklands fantastiska insats i huvudrollen som Yarico. Buckland har en underbar röst, full av färg och uttryck, och hon vet precis hur hon ska använda den för bästa effekt. Hon är dessutom en skarp och fängslande skådespelerska som ger sin svåra roll en verklig värdighet.

Det bjuds på utmärkt karaktärsskådespeleri från Melanie Marshall (Ma Cuffe), Tori Allen-Martin (Nona), Keisha Amponsa Banson (Jessica – en lektion i att skapa mycket av lite) och Charlotte E Hamblin (den förfärliga Lady Worthy). Michael Mahoney imponerar som Frank, och mer än en gång undrade man vad han hade kunnat göra med rollen som Cicero, där Jean-Luke Worrell kändes som ett otippat val.

Alex Spinney har en utmärkt och säker röst, lätt och smidig, och han har inga problem med att spela den attraktiva huvudrollen. Han kändes dock lite för renpolerad och snygg för det liv och de beroenden som Thomas Inkle bär på enligt historien. Det saknades kemi mellan Spinney och Buckland, och i kombination med bristen på musikaliskt material som ger insikt i deras begär/kärlek/behov av varandra blev resultatet att karaktären framstod som blekare än vad som måste ha varit avsikten. Thomas är rå och kantig där Spinney är mjuk och len; inte en helt lyckad rollbesättning, men en artist att hålla ögonen på. Spinney gjorde för övrigt ett utmärkt jobb i alla de andra roller han spelade, särskilt i Chocolate-numret.

Vid en eftertanke känns det som en klyfta mellan akterna. Så fort andra akten var slut ville jag se den igen, höra musiken igen. Akt ett väckte inte samma höga intresse. Detta handlar om materialet – med fokus och en del omarbetning kan Yarico bli något alldeles extra. Historien är engagerande (var annars får man en blandning av Shakespeare och slaveri?), karaktärerna är spännande och musiken är redan utmärkt på många sätt.

En eloge till producenterna John och Jodie Kidd för att de blåst liv i denna nya musikal. Den är väl värd att se, både för talangen i ensemblen och för möjligheten att i framtiden kunna säga "jag såg den där första LTW-uppsättningen" när man står i en West End-foajé.

Yarico spelas på London Theatre Workshop till den 28 mars 2015.