TILLBAKABLICK: Ahmed Hamad

Denna vecka pratar Sarah Day med Ahmed Hamad om hans medverkan i Hope Mills Rent, Stay Awake Jake och hans bakgrund inom teatern samt hans framtidsplaner.

Foto: Steve Lawton Vilken var den allra första föreställningen du gjorde som barn, och vad var det som fick in dig i teatervärlden?

Musiken är det främsta som förde in mig på teatern. Jag sjöng i ett band och spelade piano när jag upptäckte vad musikteater var för något. De två första föreställningarna jag gjorde var de som verkligen sög in mig.

I högstadiet var jag med i Return to the Forbidden Planet och Little Shop of Horrors. Musikläraren frågade om jag var intresserad av att provspela för rösten till Audrey II (plantan) i Little Shop. Jag hade aldrig riktigt stått på scen tidigare, så när jag hörde att jag kunde sitta hos bandet och vara gömd var jag helt med på noterna. Därefter gick jag med i några amatörteatergrupper och allt tog fart med musikaler som Hairspray, Trollkarlen från Oz och Les Misérables – klassiska amatöruppsättningar som vi alla har gjort! Det krävdes lite övertalning för att få med mina föräldrar på tåget, men nu är de mina största fans. Jag använder fortfarande ”Feed Me” från Little Shop vid de flesta auditions, vilket är ganska coolt – cirkeln är sluten!

Stort grattis till medverkan i ”Stay Awake Jake”! Berätta om föreställningen, din audition och repetitionsarbetet, och hur det har varit att jobba mitt under en pandemi? Tack! Jag har verkligen älskat att ge liv åt Jake. Stay Awake Jake är en enmansmusikal om en kille som heter Jake som kör tvärs över landet under natten för att rädda sitt förhållande. Ungefär en månad in i den första lockdownen fick jag en self-tape-audition från min agent, Amy O’Neill. Vid det laget var tanken att det skulle bli en albuminspelning i mitt sovrum via Zoom med upphovsmannen Tim Gilvin. Några månader senare hade det vuxit till ett enormt projekt! James och Rosie Pearson (som castade mig) startade Pearson Productions och producerade ett helt album tillsammans med producenten Stephen McGill. Grace Taylor var redan klar som regissör, men kapellmästaren Nick Pinchbeck tillhandahöll en inspelningsstudio och Tamara Saringer (som var kapellmästare på en av mina slutproduktioner under tredje året!) ledde musiken. I början av september var albumet och orkestern färdiginspelade och jag ser verkligen fram emot att förhoppningsvis få höra det snart!

Repetitionerna för albumet och spelperioden på Southwark var väldigt olika. Jag älskade hur kollaborativt det var – teamet lät mig föreslå saker, lägga till riff, ändra tonarter osv. Första dagen sa Grace att hon ville att jag skulle känna mig som en del av det kreativa teamet, vilket var fantastiskt. Det var mestadels enskilda repetitioner med Tamara och en del via Zoom. När livestreamen från Southwark väl var bekräftad kunde jag allt material, så då handlade det om att komma underfund med hur vi skulle få pjäsen på fötter och framför kamerorna.

Vad är din process när du går in i en karaktär för en föreställning? (Och specifikt för Stay Awake Jake)

Mina förberedelser inför en föreställning liknar mina rutiner inför en audition. Jag märker att jag behöver vara fysiskt varm innan jag sjunger, så jag tar alltid en löptur eller kör ett träningspass innan en audition. Det är egentligen allt! Jag har inga andra ritualer för mig – jag vill bara se till att jag känner mig i form och redo i kroppen innan jag börjar framträda. Jag älskar också att göra mig i ordning samtidigt som jag interagerar med mina kollegor.

Stay Awake, Jake var annorlunda eftersom det inte fanns några andra skådespelare runt omkring. Jag försökte att inte överanalysera men tyckte det var riktigt svårt. Det svåraste var att inte ha någon publik – men samtidigt veta att folk tittade live. Det fanns ingen bänkrad, ingen omedelbar reaktion, och övergångarna mellan låtarna var tuffa! Vanligtvis kommer det en applåd där man kan hämta andan eller låta någon annan ta över. Det var inte bara viktigt att gå in i karaktären, utan också att stanna kvar i den hela tiden! Varför är teater viktigt för dig?

Teater är viktigt av så många anledningar. Det finns praktiska skäl som jobb, ekonomi, turism osv. Men för mig, och jag antar för många andra, är teater mer än så. Teatern lär människor empati och sympati. Som skådespelare sätter du dig i någon annans skor och har privilegiet att berätta en historia – som publikmedlem kan du lära dig om andra samhällsgruppers erfarenheter, dina perspektiv kan påverkas och viss teater kan ärligt talat förändra ditt liv. Det finns såklart många pjäser som inte är tänkta att förändra ditt liv, utan bara ge dig en härlig utekväll! Detta är också jätteviktigt eftersom teatern för samman människor och tillfredsställer vårt behov av mänsklig kontakt. Teater är SÅ viktigt som uttrycksform och ger mig och många andra från underrepresenterade grupper chansen att berätta historier.

Teaterbranschen efterfrågar mer mångfald i sina rollsättningar, kreativa team och personal. Berätta vad detta betyder för dig. Känner du att stämningen har ändrats till det positiva eller har branschen fortfarande en lång väg kvar?

Vi lever i ett avgörande skede i historien. Folk börjar lägga märke till och kämpa för jämlikhet; funktionsvariationer, HBTQ+, ras, kön, osv. Jag tror att vi har turen att jobba inom kulturen – en av de mest liberala och accepterande branscherna. Med det sagt tror jag att det finns lång väg kvar. Det kommer fortfarande fram berättelser från rasifierade i vår bransch om allt från mikroaggressioner till ren rasism. Vi rör oss definitivt i rätt riktning i och med den ökade medvetenheten. Kreatörer börjar tacka nej om deras röst inte är den rätta för projektet, rollsättare ändrar sina perspektiv och folk börjar lyssna på minoriteter när de berättar om sina upplevelser. I mina ögon är representation en oerhört viktig aspekt.

Jag är med i en ny musikal som släpper ett album i vår som heter Rumi. Den är baserad på en verklig historisk person, den persiska poeten Rumi. Ensemblen tillkännagavs nyligen och varje medlem har ME/NA/SA-bakgrund (Mellanöstern, Nordafrika, Sydasien). Detta är första gången jag har hört talas om en ensemble och ett kreativt team med den här nivån av representation, och det gör mig ärligt talat så stolt att vara en del av det.

Hur har du hållit kreativiteten vid liv under lockdown? Jag har haft turen att få vara en del av några streamade produktioner som Rent och Stay Awake, Jake. Jag känner mig verkligen privilegierad som har fått stå på scen under denna pandemi – det är något jag aldrig kommer ta för givet igen. Den här tredje lockdownen har varit den tuffaste. Jag kunde inte åka hem till West Midlands före jul och jag var ensam i lägenheten fram till för ungefär en vecka sedan. Min roomie lyckades ta sig hem till sina föräldrar och kunde inte komma tillbaka förrän nyligen. Jag har försökt hålla igång de kreativa safterna men jag ska inte ljuga, de senaste månaderna har varit så svåra. Att spela piano och läsa pjäser för nöjes skull är väl egentligen omfattningen av min kreativitet på sistone!

Berätta om ett av dina bästa eller roligaste minnen från scenen? Det bästa är nog premiärkvällen av Rent. Vi hade varit utan liveteater i nästan sju månader och energin från publiken efter öppningsnumret var elektrisk. Jag minns att jag tittade bort mot Millie och vi var båda helt tagna! Det roligaste var en av klassrumsscenerna i The Boy in the Dress. Jag minns inte exakt, men jag tror det var en liten variation i en replik som någon sa som innebar att hela klassen visste att Dennis var utklädd. Jag förklarade nog inte det så bra... men varje skådespelare på scen kämpade för att hålla sig för skratt i vad som kändes som en evighet! Vi lämnade scenen och bara brast ut i skratt – ren glädje. Vilka tre saker hittar man alltid i din loge? Talismaner, saker som hjälper dig på scen... blå m&ms?

Jag har alltid en flaska av den här kinesiska hostmedicinen som sångare använder som heter ”Nin Jiom Pei Pa Koa”... if you know you know! Jag är i princip beroende av den så den finns alltid i logen. Du hittar förmodligen också mitt Nintendo Switch för tiden mellan föreställningar! Slutligen, troligtvis något sött. Jag älskar Squashies (suräpple och körsbär är helt klart den bästa smaken) och de är toppen för att hålla energin uppe under en föreställning.

Om ditt liv vore en föreställning, vad skulle den heta och varför?

Jag känner att det skulle vara en komedi. Jag är ganska klumpig och gör alltid misstag så vad sägs om ”Ahmed a mistake”? ”Ahmed”, som i ”I made” (jag gjorde), haha... Märks det att jag gillar dåliga skämt och ordvitsar också?

Den skulle förmodligen bestå av att jag gör något galet eller begår ett misstag och bara tittar rakt in i kameran eller ut mot publiken – se till att beställa den som TV-serie direkt!

Det har varit ett riktigt tufft år för nya skådespelare som går ut i branschen. Vilket råd skulle du ge till alla nyutexaminerade?

Jag kan faktiskt inte föreställa mig hur svårt det måste vara för de som går ut nu. Inte bara 2020-eleverna har haft det tufft, utan nu känner även 2021-eleverna av följdeffekterna av att branschen varit stängd i ett år. Att använda alla tillgängliga resurser är det bästa rådet jag kan ge. Jag rekommenderar definitivt ”Just Add Milk” och ”The Grad Fest”. JAM startades av några vänner till mig och de erbjuder ett brett utbud av resurser, från enskilda möten med agenter och rollsättare till skådespelarcoachning och ekonomisk planering som frilansare, samt kurser på 4–12 veckor! Jag har själv bokat in mig på enskilda pass och det här företaget är så bra för att hålla sig uppdaterad.

The Grad Fest var en plattform som startades under pandemin för att hjälpa teaterelever i övergången till branschen. Med allt stängt har de nyutexaminerade inte haft mycket stöd alls, och detta initiativ är lysande. Under hela pandemin har de engagerat sig i att ge teaterelever exponering, erbjudit klasser och workshops med branschfolk, och många andra möjligheter inklusive konserter på West End-teatrar och många andra framträdanden. Jag rekommenderar varmt båda dessa plattformar!