RECENSION: Appropriate, Donmar Warehouse ✭✭✭✭

Sophie Adnitt recenserar Appropriate av Branden Jacob-Jenkins som just nu spelas på Donmar Warehouse i London.

Monica Dolan, Steven Mackintosh och Edward Hogg i Appropriate. Foto: Marc Brenner Appropriate

Donmar Warehouse

Fyra stjärnor

4 stjärnor

Boka biljetter Appropriate, som nu visas på Donmar Warehouse, hämtar inspiration från 1900-talets stora familjedraman. Den sorten där en svikande patriark står i centrum, gamla hemligheter kommer i dagen och bristen på luftkonditionering driver folk till bristningsgränsen under kvävande amerikanska somrar. Som andliga ättlingar till familjerna Pollitt och Keller, presenterar dramatikern Branden Jacob-Jenkins här familjen Lafayette – tre syskon (plus respektive och barn) som återförenas sex månader efter sin fars död. Under en helg på släktgården i Arkansas, ett före detta plantage, invaderas deras nuvarande liv av det förflutnas spöken och de tvingas konfrontera fasansfulla sanningar.

Jaimi Barbakoff (Rachel) och Oliver Savell (Ainsley). Foto: Marc Brenner

För huset i fråga har Fly Davis skapat ett imponerande scenrum som dominerar Donmars salong. Scenografin utgörs av det enorma gamla vardagsrummet med allt vad en sådan fastighet bär med sig – högt i tak, stora fönster och tjugo år av samlade ägodelar, från prydnadssaker till uppstoppade djur. Bland allt detta snubblar karaktärerna över ett album fyllt med makabra fotografier av rasistiska lynchningar.

Tafline Steen som River. Foto: Marc Brenner

Existensen av detta album tvingar syskonen att konfrontera sin bortgångne fars sanna natur. Var han en bigott man vars åsikter kan ursäktas som en produkt av sin tid, eller var han ditsatt av någon som planterat albumet? Oavsett vilket är det rysligt fascinerande att se hur Jacob-Jenkins karaktärer pratar i cirklar för att försöka rentvå minnet av fadern. Idén om rötter och arv utforskas, och hur människor väljer att reagera på sitt ursprung; äldsta syskonet Toni (Monica Dolan) romantiserar sitt arv och strävar efter något mer än vad verkligheten troligen erbjöd. Mellanbarnet Bo (Steven Mackintosh) har försökt distansera sig genom en framgångsrik karriär i New York. Yngsta brodern Franz (Edward Hogg) har helt tagit avstånd från sin historia – huruvida detta är självvalt lämnas osagt.

Monica Dolan som Toni. Foto: Marc Brenner

Monica Dolan är briljant som den osympatiska Toni, elektrisk och skarp från första stund. Förblindad av sin hjältedyrkan av fadern (som hon med en obehaglig vördnad kallar för ”pappa” trots sin vuxna ålder) är hon helt övertygad om sin sak. Hon saboterar för sig själv vid varje givet tillfälle för att förbli en martyr för faderns arv, oavsett hur hemskt det visar sig vara. Edward Hogg som Franz är familjens svarta får med ett minst sagt tvivelaktigt förflutet. I en prestation som svänger vilt mellan det maniska och det melankoliska bevisar han återigen att han är en av de skickligaste och mest underskattade skådespelarna vi har just nu.

För att fullända den dysfunktionella trion är Steven Mackintosh fenomenal som mellanbrodern Bo, som försöker hålla ihop allt samtidigt som han nästan knäcks under tyngden av all press. En annan stor höjdpunkt är Jaimi Barbakoff som Bos fru Rachael. Rachael är utomordentligt vedervärdig, och Barbakoff gör en genial rolltolkning av en välbärgad ”soccer mom” med en oväntat giftig sida, som tycker att det är helt godtagbart att förvandla sina svärföräldrars mörka förflutna till en sommarsemester. Det är en riktig pärla till roll och Barbakoff är helt perfekt.

Steven Mackintosh som Bo. Foto: Marc Brenner

Faktum är att nästan varje karaktär i den här pjäsen är ganska förfärlig, och när allt gradvis urartar i katastrof framåt slutet av kvällen är det nästan katarsiskt att se dem gå lös på varandra. Jacob-Jenkins ger sina karaktärer mänger av dialog som väller ut i långa medvetandeströmmar och driver berättelsen framåt tum för retsam tum – katastrofen anas långt i förväg och publiken ligger ofta steget före karaktärerna på ett illavarslande sätt. Trots att pjäsen tappar bort sig något i andra akten svänger den snabbt tillbaka på rätt spår lagom till en spännande sista konfrontation. Donato Whartons ljuddesign adderar dessutom cikadornas ihållande och gälla sång till spänningen, vilket skruvas upp till en febrig nivå mellan scenerna.

Det finns få brister här, mest noterbart att det skriks en hel del, vilket ger speciellt Toni få möjligheter till variation. Men på det stora hela är detta fantastisk teater som på ett intelligent sätt visar hur långt människor är villiga att gå för att omforma sitt eget arv till något... passande.

Spelas till och med 5 oktober 2019.