RECENSION: As You Like It, Shakespeare's Globe ✭✭✭

Som ni behagar (As You Like It)

Shakespeare's Globe

25 maj 2015

3 stjärnor

The Globe är ett unikt teaterrum. Närvaron av ”the groundlings” – den glada publikskaran på ståplats som står mitt i händelsernas centrum, bland skådespelarna och spelet – förändrar allt. De är där för att ha roligt, även när den mörkaste tragedi spelas. Den öppna ytan, den svala luften och publikens öppna förväntningar smälter samman till en unik teatermiljö. Inte ens på Open Air Theatre i Regent's Park är känslan densamma; där sitter publiken och tittar på, medan de på Globe ibland måste flytta på sig, blir nedstänkta av vatten, blod eller vad som helst – deras kroppsliga rörlighet är en del av produktionen. De kan inte, och bör inte, ignoreras.

Även om detta gör miljön vital och intressant och ger regissören stora möjligheter till scenisk påhittighet, innebär det nästan alltid tre saker: (a) en hel del skrikande; (b) en brist på lyrik i textframförandet; och (c) grova skämt, jippon och rutiner för att få ståplatspubliken att skratta. På gott och ont, och med ytterst få undantag, är det precis detta man får för pengarna på Globe.

Blanche McIntyres uppsättning av Som ni behagar, som spelas där nu, är inget undantag. Hon använder alla knep i boken för att göra Shakespeares pjäs tydlig (vilket den är, i högsta grad), vågad (väldigt), engagerande (nästan jämnt) och rolig (ofta). Det bjuds på musik, dans, crossdressing, ett hjortkadaver, lustfyllt knuffande, en steppdansande narr och en crossdressande äktenskapsgud. Det finns mycket för publiken att gotta sig åt, tillsammans med en och annan kollektiv suck av förtjusning.

Folk med förutfattade meningar påstår ofta att ”riktiga” skådespelare inte sysslar med musikteater. Brukar jag svara ”säg det till Judi Dench eller Jonathan Pryce”, men det råder ingen tvekan om att det finns en utbredd snobbism, särskilt hos Guds farligaste varelse: rollbesättaren. Det fascinerar mig alltid att sådana personer gladeligen rollsätter en ”riktig” skådespelare i en musikal, men avfärdar tanken på att en musikalstjärna skulle kunna vara idealisk för en talpjäs. De som tänker så borde skynda sig till Globe för att se Daniel Crossleys Touchstone – en så kvick, förtjusande och överraskande narr som man kan önska sig.

Touchstone betraktas ofta som hopplöst o-rolig, och är det ofta i praktiken. Men inte här. Tillsammans förnyar McIntyre och Crossley angreppssättet, väver in fantastisk och glittrig steppdans (inte bara med Crossleys fötter utan även, metaforiskt, med skogens mör) och skapar en ironisk, torr, charmig och slagfärdig Touchstone. Denna musikalstjärna lyckas där många ”riktiga” skådespelare före honom har misslyckat.

Rosalind är en roll som har startat tusentals karriärer, för så vitt skilda skådespelare som Vanessa Redgrave och Adrian Lester. Här axlas rollen av Michelle Terry, som ger en självsäker och tydligt skrattjagande prestation som man måste beundra. Hennes karaktärsbygge vilar på åtrån till Orlando – så snart han tar av sig skjortan och blottar sin välmejslade överkropp är hennes ljudliga ”Phwoar!” det som sätter tonen. Därifrån handlar allt om hur hon ska lyckas manipulera situationen så att hon får Orlando på fall.

Generellt sett kan man ta sig an Som ni behagar på två sätt: antingen handlar det om Orlando och hans förvandling, eller så handlar det om hur Rosalind smider planer för att få Orlando att älska henne. De skickligaste regissörerna förenar båda spåren, men det kräver en ensemble med jämn skicklighetsnivå. McIntyre väljer klokt nog att låta denna uppsättning handla om Terrys Rosalind och hennes jakt på Simon Harrisons magrutor... jag menar Orlando. Det ger Terry tillåtelse att ta ut svängarna ordentligt, och det gör hon med besked. Hon är en mycket rolig och fysisk Rosalind, och hennes spelstil är som manna från himlen för publiken på Globe.

Men Terry bär på en betydligt bättre, mer subtil och lyrisk Rosalind inom sig, och det hade varit fantastiskt att få se den sidan. Att hon kan leverera Shakespeare med lysande lyrisk virtuositet har hon visat på National Theatre och RSC, och man ser glimtar av hennes kapacitet i epilogen här. Man hade kunnat önska sig lite mer lyrik och lite mindre ren lusta.

Harrisons Orlando är å sin sida en butter snygging, en sorts Tarzan i Ardennerskogen som väntar på att bli tämjd. Det sker ingen större inre resa för denne Orlando, men det är inte hela världen. Mer frustrerande är att könsförvirringen och den underliggande sexuella osäkerheten förblir i stort sett outforskad. Visst finns ett kittlande ögonblick när Orlando ser ut att vilja kyssa ”pojken” Rosalind, men det är lika kortvarigt som det är spänt. Terry anstränger sig inte nämnvärt för att anta manliga drag under sina crossdressing-eskapader, men i det stora hela, med tanke på uppsättningens tempo och stil, är det inget problem.

James Garden gör den cyniske (i modern mening) Jacques till en karaktär som saknar melankoli men dryper av sarkasm. Resultatet är roligt, men på ett helt annat sätt än förväntat. Återigen får poesin och prosan stryka på foten, men det är inte heller det McIntyre betonar, så det kommer inte som någon överraskning.

Ellie Piercy (Celia), Sophia Nomvete (Audrey) och Gwyneth Keyworth (Phebe) är alla livliga och underhållande på sina egna vis. Bland männen gör Perri Snowdon, Jack Monaghan och Phil Whitchurch bra ifrån sig. David Beames är uppriktigt sagt föga övertygande som hertig (han spelar båda rollerna) och bitvis svårförstådd; William Mannering är för intetsägande som Orlandos bror Oliver, och man kände aldrig den där sanna förundran när han ser Celia för första gången.

Johnny Flynns musik är udda men melodiös, och även om den inte direkt frammanar skogskänsla eller natur, är takten tydlig och stämningen oftast mitt i prick. Andrew D Edwards har byggt ut Globe-scenen med långa ramper för att skapa fler spelytor och fler chanser för interaktion med publiken. Hans sätt att gestalta Ardennerskogen (lite grönska, men pelare prydda med guldblad) fungerar bra, på samma effektiva sätt som McIntyres vision om att visa skillnaderna i temperament och sensualitet mellan hovet och den rustika skogen.

Det här är inte en utsökt eller speciellt romantiskt innerlig version av Som ni behagar. Men den underhåller med lätthet och berättandet av denna mustiga saga är föredömligt tydligt. Den råa, burleska energin är så påtaglig att den nästan skulle kunna ha undertiteln ”Carry On i Ardennerskogen”.

Och det är helt i sin ordning. Det här är Globe, där folklig underhållning står högst på dagordningen. Ståplatspubliken blir väl tillgodosedd av McIntyre och hennes ensemble, med den energiska Terry i spetsen.