RECENSION: Confessional, Southwark Playhouse ✭✭✭

Publium, Publik, Lizzie Stanton, Jack Archer, Tim Harker, Publik. Foto: Simon Annand Confessional

Southwark Playhouse

7 oktober 2016

4 stjärnor

Boka biljetter

En premiär av en Tennessee Williams-pjäs är en sällsynt händelse, och ännu mer fantastisk när den äger rum i den lilla lokalen på Elephant and Castles svar på National Theatre. I den här uppsättningen sitter publiken mitt i den barmiljö-inspirerade scenografin, demokratiskt utspridda på stolar vid välputsade träbord, med frihet att hämta dryck i baren eller vandra in och ut som vi vill, medan vi förbereder oss för att uppslukas av detta extraordinära verk. Williams, en stor experimentator, samlar i detta första utkast från 1970 av en pjäs han aldrig utvecklade vidare sitt vanliga galleri av sociala outsiders och missanpassade individer. Han ställer dem mot varandra – och oss – i en serie gräl och introspektiva monologer under en typisk kväll i en helt vanlig bar. Han skulle ha älskat Jack Silvers briljant inkännande och fantasifulla regi. Silver fortsätter att stiga i vår aktning med sin till synes gränslösa talang; han tar Williams amerikanska miljö och flyttar den skickligt – utan att ändra ett ord i texten – till den sjabbiga, nedgångna men charmiga atmosfären i ett kustnära Southend-on-Sea.

Williams typiska arbetssätt, som beskrivits om och om igen av Gore Vidal, var att ta en idé, fundera över den i en novell, och sedan – om han kände för det – skapa en enaktare för att se hur den fungerade på scen. Om allt gick väl expanderade han den till ett fullängdsdrama och arbetade igenom så många utkast som krävdes för att förverkliga sin konstnärliga vision i den mest fulländade form han kunde frammana. Manuset, som här talas med både breda Essex-dialekter och prydligare överklass-engelska eller mer fjärran accenter från människor på flykt undan misstag eller problem, kommer från någonstans längs detta litterära löpande band. Det är långt mer än bara en samling korta historier; de generösa 90 minuterna av drama tänjer på gränserna för vad som ryms inom en enskild handling. Manuset tycks balansera trevande mellan den kortare formen och en situation som längtar efter ett mer komplext och fullt utvecklat uttryck.

Abi McLoughlin och Raymond Bethley i Confessional. Foto: Simon Annand

Ingenstans illustreras detta tydligare än i den centrala karaktären Leona Dawson (Lizzie Stanton), som förenar funktionen av en berättare med en sällskaplig personlighet som rastlöst binder samman de separata berättelserna från övriga karaktärer i rummet. Hon, mer än de andra, har publikens öra, och det är hon som tycks antyda möjligheten av en röd tråd i historien. Och ändå inte. Antydan om ett igenkännbart, traditionellt dramatiskt berättande väcks ofta, för att lika ofta – inte minst av vår Leona – grusas.

Denna vana att antyda handling för att sedan hejda dess drivkraft återfinns även hos de övriga karaktärerna: den kringvandrande kocken Bill McCorkle (Gavin Brocker); den lojt sensuelle och möjligen farlige Steve (Rob Ostlere); den trasiga, halvt galna Violet (Simone Somers-Yeates); den vanligtvis tystlåtne men alltid observante ägaren Monk (Raymond Bethley); den märkligt malplacerade urbana manusförfattaren Quentin (Tim Harker) och hans nyfunna unga intresseobjekt Bobby (Jack Archer); den alkoholiserade och avstängde läkaren Doc (Abi McLoughlin); och till och med birollerna som dörrvakt och polis Tony (båda spelade av Alex Kiffin). Alla dessa karaktärer slits mellan att försöka interagera med varandra och att medvetet kasta sig in i ofta starkt isolerade monologer, påminnande om manéret i det lite senare verket 'Kennedy’s Children'. Ingen kan någonsin anklaga Tennessee Williams för att inte försöka bryta ny mark.

Rob Ostlere och Simone Somers-Yeates i Confessional. Foto: Simon Annand

Gradvis går det upp för en att det vi upplever här, trots den oklanderligt realistiska scenografin (fantastiskt skapad av Justin Williams med assistans av Jonny Rust, och ljussatt med perfekt verklighetstrogenhet av Jack Weir – och jag skulle hemskt gärna vilja veta vem som stod för ljudet, inklusive en jukebox som spelar något som jag tror är ett stycke av violinisten Joshua Bell), är långt ifrån verklighet. Faktum är att Williams tycks skapa något i stil med vad Siodmak gjorde på 1920-talet med sin stumma ”film utan handling”, 'Människor på söndag' (senare nyinspelad med ljud av Fassbinder). Karaktärer presenteras, de talar, de gör små vardagliga saker (relativt till deras yrken – läkarens värld är extremt annorlunda än manikyristens), och sedan går de. Och det är allt. Vissa kan finna detta irriterande, men pjäsen utger sig inte för att göra mer än så. Människor kommer och går, oklanderligt klädda av Katy Clark och i magnifikt energiska rörelsemönster. Det visar sig senare, när man får programbladet vid utgången, att Silver har valt att uppfinna en helt ny skådespelarstil här, där det inte finns någon fastställd regi eller specifika anvisningar – alla sådana beslut fattas av ensemblen i stunden. Eftersom många av deras handlingar och reaktioner beror på var och hur publiken väljer att sitta eller röra sig, finns det en stor praktisk logik i detta tillvägagångssätt. Vissa monologer är dock väldigt långa och komplexa, och ibland blir metoden kanske för instabil, särskilt för skådespelare tidigt i karriären – men det kan mycket väl sätta sig efter några fler föreställningar. Samtidigt finns det hela tiden en kraftfull känsla av fara som genomsyrar allt vi ser och hör, vilket bidrar till dramatiken på ett sätt som är lika ovanligt som det är kusligt oroande. Det är väldigt Tennessee Williams.

Simone Somers-Yeates, Raymond Bethlet, Lizzie Stanton och en publikmedlem. Foto: Simon Annand

Så jag antar att man kan säga att jag gillade det. Huruvida du kommer att göra det vet jag inte. Jag tror inte att du kommer få se mycket teater av det här slaget under resten av året. Ge det en chans. Vad är det värsta som kan hända? Du kanske ser mycket av dig själv i de här människorna, i deras konflikter, deras kärlek, hopp och besvikelser. Du kanske önskar att Tennessee hade hunnit arbeta igenom det en gång till för att skapa mer ordning i det spretiga innehållet. Du kanske till och med föredrar en annan spelstil med mer struktur. Men detta teaterkompani, Tramp – producerat av Remy Blumenfeld med assistans av Tommy Rowlands – har sedan starten i Edinburgh för två år sedan valt att göra något annorlunda. Om detta är deras första stora projekt i London, vem vet vilken magi som väntar härnäst!

Spelas till och med 29 oktober 2016 BOKA BILJETTER TILL CONFESSIONAL PÅ SOUTHWARK PLAYHOUSE