RECENSION: Half A Sixpence, Noel Coward Theatre ✭✭✭✭

Half A Sixpence

Noel Coward Theatre

14 november 2016

4 stjärnor

Boka nu | Mer info

H G Wells är en av vår moderna tids främsta mytologer. Hans Candide-liknande berättelse om en föräldralös hjälte, omaka kärlekspar, plötslig rikedom och lika oväntad fattigdom – allt styrt av det nyckfulla ödet – är en juvel i hans samling av arketyper som beskriver vår värld. Arthur Kipps, huvudpersonen i denna moralitet om pengars makt, är en djupt älskad karaktär som har fascinerat kreatörer för både scen och vita duken ända sedan han först dök upp 1905. Den mest bestående versionen är musikalen skriven för Tommy Steele 1963, fylld av magnifika sånger av David Heneker. Det är genom den versionen som dagens team har valt att återvända till Wells fabel.

Om du älskar glamour kommer du att finna Paul Browns scenografi helt oemotståndlig. Den vackra estraden med dubbla vridscener rymmer en parad av edvardianskt mode som hämtat direkt ur tidskriften Yellow Book. Elfenbensvitt dominerar första akten, medan andra akten öppnar med en fantastisk scen i gult och svart som för tankarna till hantverket i Toledo eller Sir John Soanes hem. Paule Constables ljussättning framhäver kläderna på bästa sätt; på den här tiden gick man ju till teatern för att se de senaste trenderna, och här snålas det inte på prakten.

Rachel Kavanaughs lättsamma och kvicka regi tycks ta avstamp i just detta: att livet är ett skådespel, oavsett om det handlar om att föreviga ett bröllop eller att dyka upp på mottagningen på en nymodig motorcykel. Det visuella språket är en avgörande del av karaktärernas personlighet. Ingenstans är detta tydligare än hos huvudrollsinnehavaren, nykomlingen Charlie Stemp. Hans förvandling från lärling i en tygaffär till välbärgad gentleman sker mitt framför ögonen på oss på arbetsplatsen. De grå arbetskläderna åker av och på åker en stilig, om än något skrikig, rutig kostym med ljus väst och ett par splitternya skor. Runt honom står kollegorna kvar oförändrade, medan han nu kan kräva att bli tilltalad med ”sir” av den högmodige ägaren – hans tidigare arbetsgivare – som ser märkbart krossad ut under den sociala etikettens tyngd. Under historiens lättsamma yta finns den hårda verkligheten aldrig långt borta.

Henekers musik – den sista brittiska musikalen som framgångsrikt exporterades till Broadway (1965) innan erans med 'Evita' och 'Cats' tog vid – pumpar in melodisk skönhet och lyrisk uppfinningsrikedom i berättelsen. De nya författarna George Stiles och Anthony Drewe har omarbetat numren för att passa Julian Fellowes i stort sett nya manus. Handlingen är densamma, men här finns betydligt mer av det Arnold Bennett beskrev som Wells ”vilda fientlighet” mot karaktärerna (förutom Kipps). Tack och lov för det. Detta är vad äldre musikaler ofta behöver men sällan får: ett manus som faktiskt passar samtida smaker. Det mörka bettet hos flera av karaktärerna ger verket en större dragningskraft och balanserar sötman med en jordnära realism.

Stiles och Drewe bidrar också med åtta helt nya sånger, inklusive ragtime-hiten 'Pick Out A Simple Tune', men det är svårt att avgöra vilka nummer som är nya då de smälter samman perfekt med originalmaterialet. Personligen saknade jag 'Efficiency', men det nya numret som ersätter det, 'Look Alive', ger ett mycket högre tempo i början av handlingen med en större känsla av – tja, effektivitet. Det är talande för hela produktionen: alla beslut har tagits för att tjäna berättandet.

När det gäller rollbesättningen har man vågat satsa på en nykomling i branschen för den krävande huvudrollen. Han sjunger, och bär ofta upp, 20 av 23 musiknummer. Han är mycket ung och en imponerande atletisk dansare med en behaglig röst. Hans flickor, arbetarklasstjejen Ann (Devon-Elise Johnson) och rikemansdottern Helen (Emma Williams), utgör fina kontraster. Vivien Parry roar som Helens pådrivande mamma och Jane How gör en formidabel Lady Punnet (en karaktär i stil med Maggie Smiths roller, vilket lär få beundrare av Fellowes tv-succéer att känna sig som hemma). Gerard Carey är passande obehaglig som den förskingrande svåger-aspiranten, för att sedan dubblera som en fantastiskt flamboyant bröllopsfotograf.

Alex Hope gör ett starkt intryck som socialisten Sid Pornick och Bethany Huckle är en charmigt livlig Flo. Vi får även en lysande West End-insats från Ian Bartholomew som Chitterlow. Med en ensemble på 24 personer skapas ett fantastiskt, fylligt ljud.

Koreografen Andrew Wright är en trogen samarbetspartner till Kavanaugh, och deras arbete flätas samman sömlöst. Dans är en stor del av den klassiska filmen från 1967, men här har man valt att låta rörelserna tjäna narrativet snarare än att bygga långa koreograferade sekvenser. När 'Flash, Bang, Wallop!' drar igång kan publiken för första gången faktiskt lyssna på den smarta texten och njuta av hur väl den levereras i Kavanaugh och Wrights skarpa iscensättning. Tolvmannabandet spelar livliga orkestreringar som verkligen kommer till sin rätt i estrad-miljön.

Sammanfattningsvis är detta samarbete mellan Chichester Festival Theatre och Cameron Mackintosh en strålande och vacker nypremiär av en älskad klassiker. Den erbjuder en fräsch blick på ett av de bästa brittiska musikalpartitur som någonsin skrivits, kryddat med förstklassigt nytt material från branschens mest erfarna kreatörer. Det är en ren njutning.

Foton: Manuel Harlan

BOKA BILJETTER TILL HALF A SIXPENCE NU