RECENSION: La Cage Aux Folles, New Wimbledon Theatre ✭✭✭✭✭

John Partridge (Zaza) och Les Cagelle i La Cage Aux Folles La Cage Aux Folles

New Wimbledon Theatre,

Onsdagen den 15 mars 2017

5 stjärnor

Turnéinformation och biljetter

En kväll för länge sedan, i de tidiga 80-talets dimmor, gick jag på en visning under London Film Festival av en ny fransk film som det pratades mycket om. Filmen utspelade sig i nattklubbsmiljön vid Rivieran och fyllde hela NFT 1, och vi förstod snabbt varför. I slutet av filmens öppningsnummer – en glittrig, storslagen kabarésång i sann Lido-anda – ställde sig flickorna i kören på rad, antog allvarsamma ansikten och slet av sig sina avancerade frisyrer. Det visade sig att allt bara var peruker; de var inte alls körflickor utan körpojkar. Detta belönades direkt med dubbla applåder från ”publiken” i filmen. Men den verkliga upplevelsen var reaktionen från publiken i salongen på South Bank: ett enormt, häpet och ljudligt ANDETAG, omedelbart följt av lika hörbara rop av förvåning och skratt. För ett tredjedels sekel sedan var storstadspubliken inte van vid sådana gränsöverskridande upptåg.

Hamish Greer, producenten för Bill Kenwrights aktuella brittiska nypremiär av musikalen från 1984 (baserad på samma historia som först blev pjäs på 70-talet), berättar för mig att showen än idag – i vissa brittiska städer – kan få samma sorts häpna och startlade mottagande. Bara det faktum att det är så idag visar varför pjäsen fortfarande är ett lika nödvändigt och viktigt teatermanifest som Michael Coveney en gång beskrev den som – en röst som behövs för att öppna dagens samhälles ögon för några av dess mindre välkända livsstilar.

Les Cagelles i La Cage Aux Folles

Historien är ju i grunden ganska enkel. Den eleganta franska fars som utgör hjärtat i berättelsen är den anspråkslösa och genuint rörande jakten på kärlek när det unga paret Jean-Michele (den vackert sjungande Dougie Carter) och Anne (den uppriktiga Alexandra Robinson) vill gifta sig. I vägen står dock de formidabla hindren i form av ogillande föräldrar. Annes folk är den puritanskt konservative Dindon (en strålande Paul F Monaghan) och hans kuvade, lydiga fru (Su Douglas), som har skyhöga förväntningar på sin väluppfostrade dotter. Så vad har de att klaga på? Tja, vad de inte vet (ännu) är att Jean-Micheles far, den vågade nattklubbsägaren Georges (Adrian Zmed med sin magnifika röst), lever ihop med sin stora stjärna, dragartisten Albin (en fullkomligt lysande, kompromisslös prestation av John Partridge). Jean-Micheles lösning är att presentera sin ”riktiga” familj (sin uppsnyggade pappa och en biologisk mamma som varit frånvarande i stort sett sedan födseln) för de blivande svärföräldrarna, men först efter att deras lägenhet rensats på alla extravaganta detaljer. Albin förväntas maskera sig – utan drag – som en ”farbror”. Albin är inte alls förtjust i att behöva offra sin personliga integritet på det sättet, och från första stund misstänker vi att Jean-Micheles plan inte kommer att gå som smort. Scenen är därmed bäddad för en urladdning mellan att ”komma ut” och ”stanna i garderoben”. En rejäl sammandrabbning väntar, och handlingen levererar verkligen.

Les Cagelles i la Cage Aux Folles

Manuset till musikalen, skapat av Harvey Fierstein – som snabbt blev en mästare inom genren – är välskrivet och bevarar mycket av materialet från originalkällan. Men även om Fierstein bjuder på sina karakteristiska, knivskarpa oneliners, har han tonat ner farsinslagen till förmån för mer känslomässiga stunder. Och för dessa har Jerry Herman skapat ett av sina allra bästa partitur, med eviga klassiker som ”I Am What I Am”, ”Song on the Sand” och ”A Little More Mascara”. Dessutom bjuder Herman på en rad stora, pampiga och medryckande shownummer – som den häpnadsväckande öppningen ”We Are What We Are” med sina tre kostymbyten, titellåten ”La Cage aux Folles” om Albins och Georges nattklubb, och den storslagna finalen ”The Best of Times” (en melodi som, likt många andra i denna show, sätter sig på minnet för evigt). Det är gammaldags Broadway-showmanship när den är som bäst, allt vackert förpackat i Bill Deamers perfekta koreografi.

Och den här uppsättningen gör verket rättvisa. Martin Connor styr med säker hand all energi mot att skapa en lyxig, glittrig, rolig och genuint berörande upplevelse. Han lägger stort fokus på Partridges stjärninsats som Albin, inklusive ett förlängt kabarénummer där han rör sig nära publiken i sann revytradition, kryddat med dagsaktuella skämt och ett avslappnat manér som gör att hela showen känns personlig och nära. Gary McCanns scenografi i plysch och guld ramar in varje scen perfekt, och Richard Mawbey har fyllt en hel lastbil med peruker och frisyrer. Det är en överdådig visuell fest som man sällan ser i turnéproduktioner. Ben Cracknell ljussätter allt med fingertoppskänsla. Det märks att Kenwright håller den här pjäsen varmt om hjärtat, och han vill att vi ska göra det också.

Adrian Zmed (George) och John Partridge (Albin / Zaza) i la Cage Aux Folles

Och det gör vi verkligen. Med en förstklassig orkester under ledning av Mark Crossland, och Dan Samsons kristallklara ljuddesign, framgår varje smart vändning i texterna och varje nyans i de pigga arrangemangen. Rollbesättningen är klockren rakt igenom – till och med den underbara Marti Webb medverkar – och gång på gång lyfter showen till en nivå där man bara vill ställa sig upp och jubla. Det är en nivå av energi som många föreställningar eftersträvar, men få faktiskt uppnår, särskilt inte med den kraft som denna hjärtliga extravagans levererar. Det är camp, visst; men som Philip Core en gång sa: ”Camp är lögnen som talar sanning”. Nyckeln till allt är John Partridges ikoniska tolkning av den komplexa och fysiskt krävande rollen som Albin: en lektion i skådespelarkonst på högsta nivå, där han bär hjärtat utanpå kroppen och pudrar det med glitter. Gör dig redo att bli berörd!

BOKA BILJETTER TILL LA CAGE AUX FOLLES UK TOUR

SE VÅRT BILDGALLERI FRÅN PRODUKTIONEN AV LA CAGE AUX FOLLES