RECENSION: Neville's Island, Duke of York's Theatre ✭

Adrian Edmondson, Miles Jupp, Neil Morrissey och Robert Webb i Neville's Island. Foto: Johan Persson Neville's Island

Duke Of Yorks Theatre

1 stjärna

När man kliver in i salongen på Duke of York's Theatre är det ärligt talat omöjligt att inte förundras över Robert Innes Hopkins scenografi till Neville's Island, Tim Firths "succékomedi" som nu spelas här efter att ha flyttats från Chichester.

Det är en makalös scenbild. Inte ett dugg rolig. Det är en helt realistisk skildring av Rampshole Island i Derwentwater (Cotswolds). Höga träd, täta snår, en naturtrogen strandkant täckt av stenar, en flod med vatten som är tillräckligt djupt för både ett dopp och ordentligt klafsande – och regn, det där fina, dimmiga regnet som uppstår när lövverket är så tätt att det fungerar som en barriär, där tunga droppar förvandlas till ett frodigt strilande, en våt och mjuk dimma av finfördelad fukt.

De som sitter på första raden erbjuds regnponchos i plast för att skydda sig mot vattnet, och när pjäsen börjar och Adrian Edmondsons Gordon och Neil Morrisseys Neville gör sina genomblöta och plaskande entréer förstår man varför. Regissören Angus Jackson slår an tonen direkt: det här är en pjäs där man skrattar åt andras olycka, inklusive de i publiken som kan råka få sig en dusch av en målmedveten skådespelare på jakt efter ett snabbt gapskratt.

Neville's Island skrevs av Tim Firth och hade urpremiär 1992 på Alan Ayckbourns Stephen Joseph Theatre i Scarborough. Pjäsens stil har mycket gemensamt med Ayckbourns dramatik från den perioden: bitter, syrlig och uppbyggd kring karaktärer som i grunden är osympatiska och svåra att komma in på livet. Det finns en brist på hjärta, skörhet och vänlighet som i slutändan blir självutplånande.

1992 var det väldigt "rätt i tiden" att driva med teambuilding-resor, och Neville's Island handlar helt om det. Fyra kollegor från företagsvärlden paras ihop för ett vildmarksäventyr som ska få dem att svetsas samman, hitta dolda talanger och samarbeta mot ett gemensamt mål. Naturligtvis går allt kapitalt fel och de blir strandsatta på en ö mitt i natten med krossad båt, dygnsura kläder, förlorad proviant och inget sätt att kalla på hjälp.

Denna uppsättning av Neville's Island verkar utspela sig 2014 snarare än 1992. En av männen, Angus, har vad som ser ut som en smartphone – en pryl som knappast fanns tillgänglig 1992. Och oförklarligt nog, med tanke på all annan utrustning han släpat med sig (en rejäl machetekniv, kamouflageskydd, gaskök, stekpanna etc.), har Angus inte tänkt på att ta med en laddare. Mobilen dör alltså efter hans enda samtal till frun, som mystiskt nog inte svarar. Denna brist på planering känns inte konsekvent för en man med en ryggsäck värdig Mary Poppins.

Inramningen känns aldrig riktigt trovärdig om pjäsen ska föreställa modern tid. Och om den utspelar sig 1992 finns det ingen tidsstämning som förmedlar det heller.

Tiden har inte varit nådig mot Firths pjäs. Världen har snurrat vidare och den typ av teambuilding-aktiviteter som hånas här är passé och har avhandlats i oändliga komediserier. Kontorslivets trivialiteter har dissikerats och skrattats åt i The Office och liknande serier, vilket gör att allt som händer här känns trött, inte särskilt roligt och en smula desperat. Lost möter Gilligan's Island möter The Office – ingen klockren receptur för gnistrande humor.

Stärnskådespelarna snarare stjälper än hjälper föreställningen. Just för att de är stjärnor förväntas mer av dem. Men när den är som bäst är detta en lågmäld komedi. Den behöver helt enkelt fyra skådespelare som kan få materialet att lyfta; att använda stora namn trissar upp publikens förväntningar och leder bara till besvikelse.

Adrian Edmondson slösas bort i rollen som den dystre gnällspiken Gordon. Det finns inget subversivt eller anarkistiskt med Gordon, så Edmondson får aldrig chansen att leva upp till sitt rykte. Samma sak gäller Neil Morrissey: hans karaktär Neville är en ganska menlös typ (han körde upp båten på land trots Gordons varningar) och det finns knappt ett spår av den charmige slarver han annars är känd för.

Det är inte så att någon av dem är direkt dålig, det är bara det att ingen av dem får spela på sina styrkor eller, ännu viktigare, motsvara publikens förväntningar. Det är en märklig rollbesättning.

Miles Jupp lyckas bättre som den välförberedda i gänget, med ett glatt humör, en frånvarande fru, en förkärlek för korv och en lite väl livlig fantasi. Men det finns ingen finess i gestaltningen.

Som Roy, den gudfruktige mannen med ett dunkelt förflutet involverande en död kvinna och en förmåga att haka upp sig på svordomar, är Robert Webb bäst i gänget med sin storögda och lufsig naivitet. Roy nöjer sig inte med att insistera på bordsbön, han är dessutom fågelskådare.

Firth har komponerat en symfoni av stereotyper i denna Flugornas herre-pastisch – första akten slutar med upptäckten av blod på ett träd och rädslan för att någon annan befinner sig på ön. Ge mig snäckan, tack.

Utsikten att få veta mer om blodet, var Angus fru höll hus, vad Roys hemlighet var och hur de fyra skulle dra jämnt, var inte lockande nog för att stanna kvar till andra akten. Den titulära ön må vara en okänd plats, men det är inte en plats där skrattet bor.

Men jösses, vilken bra scenografi.