RECENSION: Oh What A Lovely War!, Richmond Theatre (Turné) ✭✭✭✭

Wendi Peters och ensemblen i Oh What A Lovely War. Foto: Alastair Muir Oh, What A Lovely War

Richmond Theatre, som en del av den britiska turnén

12 februari 2015

4 stjärnor

Det är ripjakt. Någonstans i en grönskande, privilegierad och privatägd del av Skottland under mitten av första världskriget. En grupp affärsmän från hela världen har samlats för en trevlig stund. En tysk, en fransman, en amerikan, en schweizare och den engelska värden. Den skotska jaktvårdaren finns till hands för att se till att alla önskemål uppfylls. De är alla vapenhandlare eller bankirer. Människor som tjänat pengar, massor av pengar, på det pågående kriget.

De skryter om de varor de skeppar runt om i världen, som de smyger in bakom eller förbi fiendens linjer. De talar med vördnad om de nya vapnen, de syraetsade granaterna och de giftgaser de utvecklar och säljer. De skrattar åt pengarna de tjänar och kommer att fortsätta tjäna, och uttrycker indignation över pratet om fred – de vill att kriget ska fortsätta rulla på, precis som en succémusikal i West End. Den schweiziska bankiren fortsätter hävda sin neutralitet. Skotten ser till att riporna släpps ut för deras nöjes skull, men drar sig inte för att påminna sin herre om att hans sex söner befinner sig vid fronten. Men för skyttarna är hans söner, precis som alla soldater på alla sidor, inget annat än riporna: kanonmat som ska skjutas för deras personliga vinning.

Det är en kraftfull, obehaglig scen; brutal i sin ärlighet och sitt osentimentala framförande. Det är en av flera starka och föredömligt framförda sekvenser i Terry Johnsons nyuppsättning av Oh What A Lovely War, som ursprungligen producerades av Theatre Royal Stratford East för att fira 50-årsjubileet av kompaniets första uppsättning av verket.

Oh What A Lovely War är ett kollektivt verk av musikalisk underhållning; det skapades av Joan Littlewoods banbrytande Theatre Workshop, Charles Chilton, Gerry Raffles och medlemmarna i det ursprungliga kompaniet. På sin tid måste det ha varit konfrontativt och häpnadsväckande. Dess banbrytande kvaliteter har bleknat något med tiden, och den mark det bröt för 50 år sedan har ständigt bearbetats sedan dess, som ämne för otaliga konstnärliga verk som ifrågasätter krigets logik, rationella grunder och konsekvenser. Svarte Orm (Black Adder Goes Forth) är bara ett exempel.

Icke desto mindre har verket fortfarande stor relevans och, i åtminstone ett avseende, mer kraft nu än någonsin tidigare. Det är en blandning av sketcher, skämt, music hall-visor, dramatiska scener och krigstidsånger som resulterar i en explosion av gripande sanningar och dimmig nostalgi. Sammanvävt med nostalgin, som en sorts inneboende bekräftelse för publiken, finns föreställningar om imperiet, nationell stolthet och osjälvisk självuppoffring. Tiden har gjort dem oskiljaktiga.

Denna säregna kombination ställer publiken inför svåra frågor: Skulle du frivilligt ta värvning för att utkämpa ett krig? Är du pacifist? Vad tycker du om värnplikt? Om en ny lag om värnplikt antogs, skulle någon följa den? Vilka kvalifikationer har officerare inom krigsmakten idag? Ser dagens ledare fotsoldater som bara en flock lämlar? Är döden vid en frontlinje mer eller mindre tragisk än döden för att man vägrat bära vapen mot en annan medmänniska, oavsett orsak? Bryr sig det moderna samhället om fosterlandet, och vore det något värt att slåss för? Kommer det någonsin att finnas ett ”krig som gör slut på alla krig”? Profiterar människor fortfarande på vapentillverkning?

Dessa frågor blir alltmer påtagliga allt eftersom föreställningen fortskrider. När den ena välbekanta låten efter den andra presenteras på ett förföriskt sätt, och publiken dras med i att sjunga, klappa och stampa takten – med andra ord ”tar värvning” – sprider sig en gryende känsla av obehag som mässling. Det framstår som glatt och roligt, men har en djupt oroande, men ack så träffande, kärna av rå och visceral fasa.

Johnsons produktion frossar i sitt budskap. Les Brothersons smarta multimedia-scenografi hjälper till enormt mycket. Verkliga bilder kan projiceras eller spelas upp på en skärm, vilket ställer den dystra verkligheten mot Pierrot-ensemblens upptåg. Längst upp i bakkant av scenen löper en stor, skev elektronisk nyhetstext som matar ut förödande fakta och siffror om förlorade liv och antal sårade – mycket nyktrande information. Inramade av dessa verkliga bilder och fakta representerar ensemblens upptåg krigspropaganda när den är som mest effektiv: en polityr av tapperhet, nationell stolthet och skämtsamt humör som döljer den nakna, förödande verkligheten.

Själva kriget, och de politiker och köpmän som profiterar på det, antingen personligen eller professionellt, särskilt på bekostnad av riktiga liv, är de sanna skurkarna här. Helt rättmätigt. Produktionen vinnlägger sig om att se till att de människor som faktiskt deltar i striden inte framställs som de onda. Det finns en smart scen där två brittiska kvinnor diskuterar krigets utveckling, och ögonblicket efter ser vi två tyska kvinnor diskutera samma frågor. Samma krig, olika sidor, samma problem.

Denna opartiskhet kring krigets personliga kostnad understruks i flera av produktionens mest potenta ögonblick. En anmärkningsvärd scen visar franska soldater som försöker vägra lyda order eftersom de inte är mer än får som går till slakt om de gör det. Deras trotsiga ”bää-ande” är både komiskt och otvivelaktigt tragiskt.

En annan scen visar en grupp irländska soldater som hamnat fel och får order om att återvända dit de kom ifrån – men de vet att det innebär en säker död. Ställda inför rädslan för döden genom krigsrätt för att ha vägrat lyda en idiotisk order, eller en möjlig död genom en prickskytt, har de ett omöjligt val. Det är ett nyktrande och slagkraftigt material.

Pjäsen behandlar också den där första julen vid fronten, då de brittiska trupperna för första gången hörde Stilla natt sjungas över skyttegravarna, och en vapenvila utlystes för en dag eller så, då inga skott avlossades och män från de motstående sidorna utbytte gåvor och hälsningar. Behandlingen av detta suggestiva ögonblick i historien är varsam och nästan magisk – mitt i det dödliga kriget, människans medmänsklighet. I en kort, vacker scen lyckas denna uppsättning med vad RSC:s nyligen visade tvåtimmarsversion (The Christmas Truce) inte kunde.

Men allt är inte tungt. Det bjuds på många skratt längs vägen och några genuint härliga tolkningar av sång- och dansnummer. Lynne Pages koreografi är kvick och glädjefylld och ensemblen genomför den med precision och lust. De musikaliska aspekterna av produktionen vilar i trygga händer hos Mike Dixon och Peter White, och ackompanjemanget är glatt och passande.

Den utmärkta ensemblen gör materialet rättvisa och kan vända på en femöring från stunder av strängt allvar till lättsammare inslag. Alla levererar vad som krävs, och mer därtill. Det är ett toppengäng som gör ett förstklassigt jobb.

Det finns, oundvikligen, några som sticker ut lite extra: Marcus Ellard, Wendi Peters, Matthew Malthouse, Christopher Villiers, Emma Crossley, Richard Glaves och Mark Prendergast; alla lyser i olika ögonblick av olika skäl.

Vissa av försöken att få publiken att delta, i stil med gammaldags Music Hall med tänd salongsbelysning, känns lite forcerade och fungerar inte riktigt, vilket tar udden av de annars välslipade scenerna. Rutinen med ”uppvärmning” före föreställningen är helt kontraproduktiv. Även om detta är irriterande, undergräver det inte allvarligt nöjet eller poängen med produktionen.

Oh What A Lovely War är fortfarande ett remarkabelt stycke dramatik. Överraskande nog har tiden och världens förändringar inte berövat det dess relevans eller udd. En fantastisk ensemble och en fin produktion gör det till en mycket sevärd teaterupplevelse, full av både glädje och eftertanke.

TURNÉDATUM FÖR OH WHAT A LOVELY WAR 2015

Richmond Theatre

10 – 14 februari 2015

The Green, Richmond, Surrey TW9 1QJ

BOKA ONLINE NU Malvern Theatres

16 – 21 februari 2015

Grange Rd, Malvern, Worcestershire WR14 3HB

BOKA ONLINE NU Opera House Manchester

24 – 28 februari 2015

3 Quay St, Manchester, Lancashire M3 3HP

BOKA ONLINE NU Cambridge Arts Theatre

2 – 7 mars 2015

6 St Edward’s Passage, Cambridge CB2 3PJ

BOKA ONLINE NU Theatre Royal, Bath

9 – 14 mars 2015

Saw Close, Bath BA1 1ET

BOKA ONLINE NU Princess Theatre, Torquay

17 – 21 mars 2015

Torbay Rd, Torquay, Devon TQ2 5EZ

BOKA ONLINE NU Yvonne Arnaud Theatre, Guildford

23 – 28 mars 2015

Millbrook, Guildford, Surrey GU1 3UX

BOKA ONLINE NU Belgrade Theatre, Coventry

30 mars – 4 april 2015

Belgrade Square, Coventry, CV1 1GS

BOKA ONLINE NU Theatre Royal, Brighton

7 – 11 april 2015

New Rd, Brighton, East Sussex BN1 1SD

BOKA ONLINE NU Leicester Curve

13 – 18 april 2015

60 Rutland St, Leicester LE1 1SB

BOKA ONLINE NU Aylesbury Waterside Theatre

28 april – 2 maj 2015

Exchange Street, Aylesbury, Buckinghamshire HP20 1UG

BOKA ONLINE NU Birmingham Rep Theatre

5 – 9 maj 2015

Broad St, Birmingham, West Midlands B1 2EP

BOKA ONLINE NU Hall For Cornwall, Truro

11 – 16 maj 2015

Back Quay, Truro, Cornwall TR1 2LL

BOKA ONLINE NU Hull New Theatre

19 – 23 maj 2015

Kingston Square, Hull HU1 3HF

BOKA ONLINE NU New Wimbledon Theatre, London

26 – 30 maj 2015

93 The Broadway, London SW19 1QG

BOKA ONLINE NU