RECENSION: Pinocchio, National Theatre ✭✭✭

Pinocchio

National Theatre,

13 december 2017

3 stjärnor

Boka nu

National Theatre förtjänar vår beundran och uppmuntran för sitt outtröttliga sökande, varje julhelg, efter ett nytt sätt att underhålla oss på – utöver den vanliga repertoaren av pantomimer, baletter och Dickens-klassiker på löpande band.  Bland de fröjder som serverats här under de senaste åren har det funnits riktiga fynd, underverk som ”Nation” och ”Peter Pan”.  Visst har det också förekommit en och annan ädel experimentlusta som inte riktigt nått ända fram, och det återstår att se om det här nuvarande erbjudandet hamnar i den första eller andra kategorin.

Det vi såg på premiärkvällen igår verkar tyvärr peka mot det senare.  Men låt oss börja med det positiva.  Bob Crowleys scenografi är stilig; men det känns som om även hans budget tagit slut, då vissa delar ser ut att vara rejält utstretchade och det görs flitig användning av ett gäng trappstegar (vilket för tankarna till produktioner av vissa andra regissörer).  Mer om detta strax.  Paule Constables ljussättning är intellektuell snarare än prålig: i början skulle vi lika gärna kunna befinna oss i Ibsens värld, när den är som mörkast.  Regissören, John Tiffany, kommer alltid att bli ihågkommen för sina fantastiska iscensättningar av succéer som ”Once” och ”Harry Potter och det fördömda barnet”.  Här verkar han vara på betydligt mer osäker mark, och den främsta orsaken till det ligger troligen i manuset.

Dennis Kelly står officiellt som ”dramatiker” för verket, men det är bara en del av historien.  Han har fått det intressanta – och utmanande – uppdraget att använda originalmusiken från Disneys animerade 30-talsklassiker.  Musikarrangören och arbetsledaren Martin Lowe har byggt ut materialet avsevärt genom att plundra tidigare opublicerat material och hämta friskt från italiensk och alpin folkmusik, för att skapa en komplex ljudvärld som existerar i flera olika dimensioner samtidigt.

Musiken har en så kraftfull inverkan på helheten att det skapar ett nästan olösligt problem för produktionen: hur ska man få ordning på ett så varierat lapptäcke av genrer och stilar?  Regissör och scenograf gör vad de kan, medan rörelseinstruktören Steven Hoggett tappert försöker hitta ett fysiskt språk som förenar de spretiga elementen.  Crowley använder också flitigt (men ojämnt) dockspel av olika slag.  Fyra av de sekundära karaktärerna – Gepetto, dockmakaren (en sträv Mark Hadfield); den blå fén (en söt men ganska sval Annette McLaughlin); Stromboli, dockteaterägaren (Gershwyn Eustache Jnr, som gestaltar en grotesk och stereotyp nidbild som för tankarna mer till Papa Lazaroo än vad som är bekvämt) samt kusken som tar de stygga barnen till Glädjeön (David Kirkbride) – får alla denna behandling.

Kirkbride gör faktiskt en nyanserad och fin insats, men föga av det når fram genom det stela flin som är målat på det gigantiska huvud han tvingas bära ovanpå sitt eget under nästan hela föreställningen.  De karnevalsliknande leksakerna blir en irriterande och dämpande distraktion, trots att de säkert slukat lejonparten av scenografibudgeten.  Dessutom måste varje docka bäras runt av ett eget team av hanterare, vilket gör att scenen liknar en av de religiösa processioner som livar upp gatorna i italienska småstäder.  Men hjälper de till att berätta historien?

Likaså finns det karaktärer som slipper denna börda.  Den listiga räven spelas av David Langham, som går omkring i en stor pösig kappa med en inte helt trovärdig lurvig svans som sticker fram då och då.  Till skillnad från de flesta andra karaktärer påminner han om den alternativa humorn från sent 1900-tal.  Å andra sidan låter den urbana och piffiga Benjamin Syrsa, som den enda av alla karaktärer, som om han hör hemma i detta årtusende (och om ni planerar att gå på detta med barn, kommer de troligen att finna honom mest tilltalande).  Han har gjorts till ett husdjur i kattstorlek som släpas runt av två ensemblister klädda som lantbor, där en av dem, Audrey Brisson, gör rösten inifrån en traditionell bondesjal.  Varför?

Audrey Brisson (Benjamin Syrsa), James Charlton (dockspelare till Benjamin Syrsa) och Joe Idris-Roberts som Pinocchio i Pinocchio

Vem vet.  Minst koll verkar den mänskliga ensemblen ha, med Dawn Sievewright som en kvinnlig Lampveke.  Hon ombeds här upprepa sin roll som tuff skotsk tjej från en annan musikal (med det sagt, när någon gör musikal av ”Million Dollar Baby” kommer hon att få huvudrollen – hennes högerkrok är något alldeles extra).  Den lika endimensionella Vaxveke spelas av Jack North, och resten av gänget fylls ut med talangfulla namn som Jack Wolfe (som tyvärr slösas bort i en obetydlig roll).  Min gissning är att Tiffany hade så många tekniska mardrömmar att lösa att han helt enkelt fick slut på tid att slipa på detaljerna i resten av produktionen.

Detsamma måste sägas om koreografin.  Trots ett partitur med några av Disneys mest kända låtar någonsin – vilket är en rejäl bedrift att få rättigheterna till – verkar Hoggett helt rådvill inför vad han ska göra med ensemblen.  Ett exempel är det ”nya” numret ”Fun and Fancy Free”, en rivig quickstep, som iscensätts milsvid från den dansstilen.  För en publik som blivit matad med ”Strictly Come Dancing” (Let's Dance) i åratal känns detta som ett märkligt drag.

När det gäller ljudet… Simon Baker är en mästare på sitt hantverk, men här låter förstärkningen som om den kommer från ett skåp i en närliggande byggnad snarare än från scenen framför oss.  Och vad gäller den märkliga skåran i framscenen? Det tog mig – som ändå går på teater ofta – långt in i andra akten att förstå att den fungerar som ett orkesterdike för femton utmärkta musiker.  Varför behövs det ens förstärkning här? Lyttleton-scenen är inte precis Royal Festival Hall.  Det är en konventionell kammarorkester, och den platta ljudåtergivningen gör tyvärr att Tom Bradys fint sammanställda musik blir till en grötig massa.

Den del jag ägnat minst uppmärksamhet åt hittills är huvudrollen.  Joe Idris-Roberts är en mycket skicklig skådespelare.  Han har en fin fysik som han får visa upp i första akten och en behaglig röst, men han verkar inte ha blivit rollsatt för sin förmåga att sjunga 1930-talets amerikanska standardrepertoar särskilt väl.  Han rör sig bra, men han förväntas inte riktigt ”dansa”, trots att musiken ständigt manar till det.  Hans rörelser är mer atletiska än uttrycksfulla.  Men utöver det finns det ett mycket större problem här.

Om du ber vem som helst att beskriva vad Disney ”betyder” för världen, skulle de förmodligen nämna ansiktet.  Det viktigaste elementet är ögonen.  När Disney skapade Pinocchio gav han träfiguren de mest uttrycksfulla ögon han kunde hitta: Vivien Leighs.  Det är det uttrycket vi i publiken knyter an till.  Vem bryr sig om spektakel? Ge oss mänskliga berättelser om längtan, passion, sårbarhet och styrka.  Det är inte Idris-Roberts fel att det här materialet inte ger honom det djup han behöver för att vi ska släppa in honom i våra hjärtan.

Så vad ligger bakom allt detta?  Ärligt talat, om National Theatre inte hade haft en sådan enorm framgång med ”War Horse”, undrar jag om vi hade sett en sådan spridning av föreställningar som förlitar sig på liknande tekniska finesser?  Jag bara undrar.

Som det är nu är det inte över än, och produktionsteamet kan mycket väl göra radikala förbättringar.  Låt oss inte glömma att även den stora succén med hästen gjord av träpinnar nästan floppade innan ett mirakel lyfte den till framgång.  Full poäng till National Theatre för att de vågar satsa, men det krävs mer arbete innan det här verkligen lyfter.

BOKA BILJETTER TILL PINOCCHIO

Foton: Manuel Harlan