RECENSION: Red Velvet, Garrick Theatre ✭✭✭

Ensemblen i Red Velvet. Foto: Johan Persson Red Velvet

Garrick Theatre

2 februari 2016

3 stjärnor

Boka biljetter till Red Velvet När en etablerad skådespelare tar sig an en ikonisk roll sker det ofta i ljuset av olika metatextuella lager. Oräkneliga skådespelare har genom åren spelat Hamlet, eller karaktärer inspirerade av honom, vilket skapar en fascinerande dialog mellan rolltolkningarna. I Lolita Chakrabartis Red Velvet tar Adrian Lester detta till en helt ny nivå. Han spelar Ira Aldridge, den förste svarte skådespelaren att gestalta Othello på en Londonsunscen, mindre än tre år efter sin egen kritikerrosade Othello på National Theatre. För att göra det hela än mer komplext får vi se Lester, i rollen som Ira Aldridge som spelar Othello, framföra akt 3, scen 4 (”Oh, hardness to dissemble!”) – en hisnande flerskiktad upplevelse. Red Velvet utspelar sig 1833, under repetitionsperioden och den efterföljande speltiden för Ira Aldridges publiksuccé, men hos kritikerna totalhånade sejour som Othello. När den store Edmund Kean kollapsar på scenen under en föreställning, ersätter Pierre Laporte (Emun Elliott), chefen för Covent Garden Theatre, honom med sin gamle vän. Detta möts med förbryllade miner från resten av ensemblen, inte minst från Charles Kean (Mark Edel-Hunt), Edmunds son, som anser att han i egenskap av Jago är sin fars naturliga efterträdare. Men Aldridges slående moderna metoder vinner snart över resten av skådespelarna, särskilt Ellen Tree (Charlotte Lucas), hans Desdemona tillika Keans fästmö. Men under det år då slaveriet avskaffades i Storbritannien visade sig Aldridges närvaro på Londons scener vara djupt kontroversiell, och hans ovilja att kompromissa med sin ”aggressiva” spelstil hotar hans relation med Laporte.

Adrian Lester som Ira och Emun Elliot som Pierre Laporte i Red Velvet. Foto: Johan Persson Det är svårt att tänka sig en mer fascinerande rollbesättning, och den föga kända historien i pjäsens hjärta lovar mycket. Men trots att det finns mycket att beundra i Red Velvet, är pjäsen ojämn. Den är ofta tankeväckande och extremt kvick, men huvudpersonen lider av bristande karaktärsutveckling. När han ansluter till kompaniet anmärker Ellen Tree att ”Det mest förolämpande med det här yrket är all uppmärksamhet som ägnas huvudrollsinnehavaren”. Faktum är att medan Red Velvet avslöjar mycket om skådespelaren Ira Aldridge, får vi veta ganska lite om människan som kliver av scenen. Chakrabarti beskriver Aldridge som en ”extremt modig, envis och kompromisslös talang”, och Red Velvet fångar detta scenliv mästerligt. Lester är briljant på att förmedla sin perfektionism, och hans frustration över kollegornas teatraliska och utsvävande spelstilar ger en intressant och rolig inblick i skådespeleriets evolution. Pjäsen lyckas också väl med att dramatisera ensemblens tanklöst högdragna attityder – ”när jag läste i recensionerna att han var svart, trodde jag att det var en sinnesstämning!” – som kontrasteras mot kritikernas kalkylerade attacker. Att höra så avhumaniserande recensioner av hans Othello läsas högt av vita skådespelare var ett extremt starkt ögonblick, och den hycklande föreställningen om att en vit skådespelare ”blir Othello” medan en svart skådespelare bara ”visar sitt rätta jag” utforskas med kuslig effekt.

Trots alla sina fascinerande egenskaper förblir Aldridge en märkligt ofullständig karaktär. Ramberättelsen, där den polska journalisten Halina (Caroline Martin) intervjuar en åldrad och bitter Aldridge, antyder hur han märkts av sin tids ignorans. I pjäsens öppningsscen förödmjukar han henne för felaktiga påståenden om hans privatliv – bland annat tron att han har barn med sin nu avlidna fru, Margaret (som också spelas av Martin). Detta kulminerar i att Aldridge kallar Halina ”konstlös, charmlös och respektlös”, trots att hon inte uttryckt annat än beundran för honom. Detta antyder att pjäsen ska dekonstruera de händelser som ledde till Aldridges toxiska cynism, men mycket av detta berättas för oss snarare än visas.

Charlotte Lucas som Ellen Tree och Amy Morgan som Betty Lovell i Red Velvet. Foto: Johan Persson

Vi får glimtar av Aldridges liv utanför scenen genom hans relationer med kvinnor. När Margaret dyker upp i hans loge på premiärkvällen ser vi hur de ömt tar hand om varandra i ett intolerant samhälle. Tack vare skådespelarnas naturliga kemi blir detta en mycket rörande och förmänskligande scen. Men Margaret återkommer inte, och publiken får aldrig något avslut kring betydelsen av denna viktiga relation. Detta problematiseras ytterligare av Laportes senare anklagelse om att Aldridge betett sig olämpligt mot Ellen Tree, där han anmärker att Aldridge är känd för sina amorösa eskapader. Detta underbyggs av en minnesvärd poäng i första akten om hans mångåriga älskarinna, men vi ser inget på scenen som ger detta dramatisk tyngd. I sin tur undergrävs Laportes passionerade och tillsynes uppriktiga tal (briljant framfört av Elliott) om hur svår Aldridge är att arbeta med av det vi faktiskt ser under repetitionerna, där han framstår som ett föredöme i professionalitet.

Adrian Lester i Red Velvet. Foto: Johan Persson

Icke desto mindre finns det några verkligt enastående stunder som tyder på att Chakrabarti har en lysande framtid som dramatiker. Aldridges passion för sitt hantverk råder det aldrig någon tvekan om, och Lester spelar hans rättmätiga vrede över orättvisorna – ”Ingen höjer på ögonbrynen när en farmor spelar Julia!” – till perfektion. Scenen där den åldrade skådespelaren förbereder sig för att spela Lear är därtill vackert observerad, där Lester och Martin utnyttjar den avskalade logemiljön till fullo.

Manuset är också bitvis extremt roligt. Simon Chandler är en komisk uppenbarelse som den självupptagne skådespelaren Bernard Warde, och Edel-Hunts Charles Kean samt Alexander Cobbs Henry Forester gör ett fantastiskt jobb med att belysa den tidens absurda och melodramatiska skådespelarmetoder – inte helt olikt Mossop och Keanrick i Svarte Orm. Chakrabartis erfarenhet som skådespelare märks inte bara här, utan även i analysen av Othellos och Desdemonas drivkrafter på scenen. Lucas och Lester är utmärkta tillsammans; deras inledande misstänksamhet utvecklas naturligt till ett nära samarbete. Jag hade gärna sett mer av Ellen Tree. Hennes vältecknade relation med Charles Kean erbjöd en kort men intressant dialog om de svårigheter kvinnliga yrkesutövare ställdes inför. Detta, tillsammans med Halinas utfrysning av manliga journalister, kunde ha utvecklats mer för att fungera som en starkare parallell till Iras utsatthet.

Red Velvet berör flera svåra ämnen kring ras och gör det på ett fängslande och eftertänksamt sätt. Pjäsen är generellt välskriven – med flera briljanta detaljer – och produktionen bjuder på en rad fina rollprestationer, inte minst Adrian Lester som Ira Aldridge. Likväl förblir Aldridge en något ofullständig huvudperson, och för många aspekter av hans liv berättas snarare än visas. Detta innebär att pjäsen, trots sina många goda kvaliteter, inte riktigt når sin fulla dramatiska potential. Red Velvet spelas till och med den 27 februari på Garrick Theatre

Charlotte Lucas som Ellen Tree. Foto: Johan Persson

Emun Elliot som Pierre Laporte. Foto: Johan Persson

Adrian Lester i Red Velvet. Foto: Johan Persson