RECENSION: Road, Royal Court Theatre ✭✭✭✭

Ensemblet i Road. Foto: Johan Persson

Road

The Royal Court

28 juli 2017

4 stjärnor

Boka nu Det finns två saker som får en att känna sig gammal: barn och teater. Jag minns originalversionen av Road på turné, som nu firar 30-årsjubileum med en nyuppsättning på Royal Court. Den spelades som en vandringsföreställning; jag visste inte att teater kunde göras på det viset, det var helt banbrytande. Ian Dury spelade berättaren Scullery, han tog mig i hand och sjöng för en av mina vänner i pausen. Jane Horrocks och resten av ensemblen vävde sig fram mellan oss, och en äldre person i publiken satte sig i en av fåtöljerna på scenen varpå skådespelarna helt enkelt spelade runt henne. Oförglömligt för mig, som då var student.

Faye Marsay och Liz White i Road. Foto: Johan Persson

Regissören John Tiffany har valt bort vandringsteatern i den här uppsättningen. Scenografin skjuter ut i salongen och avslöjar en sorts glashiss där en del monologer och mindre scener utspelar sig. Vi tas med genom en kväll på en gata i norra England. Tiden har gjort att en del av materialet känns något daterat, och vissa prestationer balanserar farligt nära karikatyrer. Som Scullery framstår Lem Sissay som en stereotyp av en komiker från norr, och jag kände att han kunde ha bjudit in publiken ännu mer. Det här är dock en fin ensemble med många höjdpunkter. Bland dessa finns den underbara June Watson som Molly, som gör sig redo för en kväll på puben, Liz White som är hemsökande som den misshandlade frun Valerie, och Mark Hadfields gripande Jerry som längtar efter ett förflutet han minns genom rosa glasögon. Allra bäst är en både hysterisk och rörande scen där Michelle Fairley är briljant som Helen i ett desperat försök att förföra en aprak och kräkande soldat; hon använder till och med pommes frites – "på en tallrik" – för att locka honom, innan hon inser hur ung och trasig han egentligen är.

Mike Noble och Michelle Fairley i Road. Foto: Johan Persson

Sedan pjäsen först sattes upp har en hel våg av arbetarklasskildringar och konstnärer reflekterat Cartwrights inflytande, allt från Lee Hall (det finns en blinkning till Billy Elliot när Scullery utför en balett med en kundvagn) till Shameless, Gary Owen och en mängd dokumentärer om bidragstagare på Channel 4. Jag funderade på om materialet borde ha uppdaterats helt, men det förblir fast i ett 80-talslandskap. Att iscensätta monologer och scener i glasboxen får dem att framstå som museiföremål, vilket inte direkt hjälper mot den daterade känslan.

Men det var en sak jag hade glömt. Den fanns alltid där, jag hade bara glömt bort den: hur briljant Cartwright är som författare. Hans manus sträckte sig över decennierna och gav mig en rejäl örfil – en hymn till arbetarklassen och fattigdomen. Slutscenen, där fyra unga människor utför en unik ritual, är kraftfull och gripande. Eddie, Brink, Carol och Louise (Mike Noble, Dan Parr, Liz White och Faye Marsay – alla utmärkta) super sig fulla till Otis Reddings Try A Little Tenderness och skriker sedan ut sin frustration, en katarsisk urladdning av deras förtvivlan. Det är en av de mest briljanta scenerna som skrivits för den brittiska scenen, och klimaxet, när de skriker "Somehow a somehow a somehow- might escape" om och om igen, är fullständigt hjärtskärande. Tyvärr lägger Tiffany här till en helt meningslös Tai Chi-sekvens som involverar hela ensemblen, vilket helt undergräver kraften i budskapet och dämpar slaget. Pjäsen behöver tala för sig själv, och här begränsar regi och rörelse alltför ofta texten. Men om du aldrig har sett pjäsen förut: se Cartwrights mästerverk och dröm tillsammans med mig om en uppföljare.

BILJETTER TILL ROAD