RECENSION: Romeo och Julia, Brockley Jack Theatre ✭✭✭✭

Romeo och Julia

Brockley Jack Theatre

22/10/15

4 stjärnor

”Jag märker att de vansinniga inte har öron.”

”Hur skulle de kunna ha det, när de kloka inte har ögon?”

”... Du kan ej tala om det som du själv ej känner.”

En traditionell uppsättning av Romeo och Julia kan fungera en vacker sommarkväll utomhus, där miljön och atmosfären är en lika stor del av upplevelsen som pjäsen i sig. Men en gråmulen kväll i Brockley krävs det betydligt mer för att fånga publiken. Immersion Theatre har ett gott rykte om sig att hitta nya infallsvinklar på välkända klassiker, och jag är glad att kunna konstatera att den här produktionen inte är något undantag. Det är särskilt välkommet att den här turnéföreställningen sannolikt kommer att tilltala och kännas lättillgänglig för en yngre publik.

För det första bör det påpekas att pjäsen har kortats ner rejält, men i regel till dess fördel. Hela kvällen, inklusive paus, klockar in på drygt två timmar och har ett driv och ett temp som känns befriande. Vissa rollfigurer har dessutom strukits. Lady Capulet är här änka eller ensamstående mamma, med Tybalt som husets herre, och familjen Montagues föräldrar har reducerats till ett kort gästspel av Romeos mor. Även om alla centrala monologer och scener är intakta har man gallrat friskt, och jag kan inte påstå att jag saknade något.

Regissören James Tobias har valt att placera pjäsen i skuggan av gruvstrejken i Storbritannien 1984–85. Öppningsscenen blir därmed en konfrontation mellan familjen Montague, som viftar med plakat och ropar slagord, och Capulet-falangen under Tybalts ledning, som har bestämt sig för att bryta strejken och återgå till arbetet. Familjerna är sannerligen ”lika i börd”, men de höjs inte upp av rikedom här. Prinsen är polis, och Paris tycks vara det han också. Jag är inte helt säker på hur fader Laurence passade in i det här konceptet – han framstår mer som en jovialisk lärare i tweed än som en präst – men det spelar mindre roll.

Det här scenariot fungerar förvånansvärt bra. Det ger en logisk förklaring till familjernas djupt rotade fiendskap och illustrerar tydligt hur svårt det är för de älskande att distansera sig från intrigerna och våldet som omger dem. Greppet hamnar något i bakgrunden när tempot skruvas upp i andra akten, men i praktiken händer det ofta när man applicerar ett externt sammanhang i just det här skedet av dramat.

Jag gillar också den nya vinklingen på Tybalt, en roll som ofta är ganska tunt skriven. Som Tobias nämner i programbladet spelas han ofta som en endimensionell skurk, men det förklarar sällan varför kvinnorna sörjer honom så förtvivlat. Genom att göra honom till den ledande mannen i det Capuletska hushållet – med en tvetydig relation till både Julia, Amman och Lady Capulet – skapas intressanta spår för skådespelarna att utforska. Harry Anton gör mycket av rollen och framstår här som en värdig motståndare till Mercutio i deras duell, snarare än bara en simpel buse.

Varje ny uppsättning kan förstås ta pjäsen i olika riktningar, men för att det ska fungera krävs enligt min mening i alla fall två konstanter. För det första måste det ”olycksaliga älskande paret” stå utanför resten av pjäsen i en bubbla av ömsesidig hänryckning, lyckligt omedvetna om omvärlden och övertygade om att ingen annan förstår dem. Kärnan i pjäsen, det som ger den dess tidlösa betydelse, är skildringen av en ung, kompromisslös kärlek som krockar med världen. Två karaktärer som börjar som anpassningsbara medlöpare utvecklas i rasande takt genom sin förälskelse. Det är precis så de spelas här av Clive Keene och Simone Murphy. Även om vissa av deras mer retoriska monologer (som ”Gallop apace you fiery footed steeds”) hade mått bra av lite mer textarbete och ett lugnare tempo, fanns det ingen tvekan om personkemin eller romantikens trovärdighet. På affischen ser de ut att höra hemma i West Side Story, en bild av argt utanförskap som passar perfekt för den här konfrontativa uppsättningen.

Det andra inslaget i en lyckad produktion är övergången från den första aktens lekfulla ton – som präglas av Mercutios kvicka munhuggande och Ammans grova skämt – till den andra aktens mörkare och mer allvarsamma stämning, där auktoriteterna i form av fader Laurence och Lady Capulet försöker återta kontrollen innan det slutgiltiga avgörandet.

Mycket hänger därför på just dessa fyra skådespelare, och i den här uppsättningen var insatserna genomgående utmärkta. Dan Dawes var genuint rolig som Mercutio, en rörlig skådespelare som skapade energi på scenen. Han gjorde också bra ifrån sig i den fantastiska ”Drottning Mab”-monologen. Han lyckades fånga både den spröda fantasin i språket och den råa smärtan i slutet, som förebådar hans egen död, vilket gav rolltolkningen en sällsynt klangbotten av självinsikt.

Roseanna Morris spelade Amman betydligt mer bestämt och mindre virrigt än vanligt, vilket var ett lyckat drag. Hon gjorde Amman till en sorts blandning av Julie Walters och Jennifer Saunders: tuff och kvicktänkt, men med ett varmt hjärta och förmågan att säga ifrån till både Julia, Lady Capulet, Romeo och fader Laurence. Även detta var i linje med konceptet och fick oss att lyssna mer noggrant på vad karaktären faktiskt säger.

Rochelle Perry gynnades av att vara den huvudsakliga, och i princip enda, föräldrarösten i pjäsen. Som Lady Capulet visade hon upp en sprödhet och en otålig nervositet över sin situation som väckte sympati. För en gångs skull spelades hon som en yngre medelålders kvinna som fortfarande är mån om sitt eget utseende och status. Konfrontationen med Julia angående giftemålet med Paris blev därför en riktigt obehaglig scen av nollning och mobbning, snarare än bara en transportsträcka i handlingen.

James Sanderson lyckades som fader Laurence och Prinsen förmedla olika typer av auktoritet, och knöt ihop säcken effektivt i slutet. Fader Laurence kan vara en tacksam men tröttsam roll, men han hittade gott om utrymme för humor och en lågmäld förståelse för sina skyddslingars brister.

Med tanke på det begränsade utrymmet på Brockley Jack var det imponerande hur koreografen Matt Gardner hade komponerat stridsscener som kändes trovärdiga, varierade och säkra för både skådespelare och publik (jag satt på första raden!). Särskilt Mercutio, Romeo och Benvolio (James G Nunn) lyckades skapa massor av lekfullt och genuint kul gruff under discot som ersatte maskeradbalen.

Kostym och musik kändes mitt i prick för mitten av 80-talet, åtminstone så som jag minns det. Scenografin av Marco Turich bestod av två höjda plattformar som nåddes via stege och trappsteg, med en huvudentré i mitten. En av dessa plattformar, som fungerade som balkong och Julias sovrum, var placerad lite för högt upp, vilket gjorde det svårt att se exakt vad som hände vid vissa tillfällen.

Trots några skavanker var detta en genomtänkt och engagerande uppsättning som prickar helt rätt för den som ser pjäsen för första gången. I tider då den traditionella stadsteatern möter utmaningar är det viktigare än någonsin att produktioner som denna åker på turné för att sprida Shakespeare på ett lättillgängligt sätt. Vi kan bara önska dem lycka till.

Läs mer om Immersion Theatre