RECENSION: Sunny Afternoon, Hampstead Theatre ✭✭✭

Sunny Afternoon

Hampstead Theatre, inför flytt till West End

5 maj 2014

3 stjärnor

Vad krävs för en riktigt bra musikal? Vad är skillnaden mellan en pjäs med musikinslag och en musikal? Spelar den distinktionen ens någon roll? Finns det en skillnad mellan en skådespelare och en musikalartist, eller är musikalartisten helt enkelt en skådespelare med extra färdigheter? Vad motiverar en ny musikal? Finns det en reell skillnad mellan en jukebox-musikal och en musikal med nyskrivet libretto? Och om så är fallet, borde det vara så?

Alla dessa frågor ställs på sin spets i urpremiären av Sunny Afternoon (musik och sångtexter av Ray Davies, manus av Joe Penhall), som är Edward Halls senaste uppsättning på Hampstead Theatre.

Det här är historien om The Kinks, ett ikoniskt brittiskt band som var en dominerande kraft i musikvärlden under tre decennier, från sextiotalet fram till sent nittiotal. Deras digra låtskatt utgör musiken i föreställningen, medan bandets egen historia står för berättelsen.

Eller borde göra det.

Man kan nämligen lämna föreställningen utan att egentligen ha förstått varför bandet bildades, varför de fungerade så bra ihop eller hur de lyckades hålla ihop så länge. Penhalls manus saknar tyvärr både detaljrikedom och precision.

Däremot är det omöjligt att gå därifrån utan att omedelbart vilja lyssna på den musik som de produktiva Kinks skapade. Är det kanske den avgörande måttstocken för en bra musikal? Att man törstar efter låtarna man just hört? Om så är fallet, är den här uppsättningen en triumf.

Kraven på en fantastisk musikal är dock högre än så. Åtminstone sedan Rodgers och Hammerstein-eran ska musiken inte bara vara medryckande utan även föra karaktärerna och handlingen framåt. Inom genren jukebox-musikaler är Jersey Boys fortfarande måttstocken; där är historien bakom låtarna sammanvävd med både musiken och skaparnas öden.

Under de sista tjugo minuterna av Sunny Afternoon hittar Penhall, Davies och Hall helt rätt balans. Den sekvensen – från det ögonblick då gitarristen Pete tvekar om sin framtid i bandet fram till den sprudlande finalen – är magisk, engagerande och hjärtlig. Precis allt en bra musikal bör vara. Samtliga skådespelare lyfter i denna del, både röstmässigt och i sitt ärliga, känslosamma agerande. Här betyder allt något, allt känns äkta och allt fungerar.

Det är inte konstigt att publiken kokar vid slutridån och blir kvar stående i ett euforiskt jubel under extranumren. De har fått bevittna en sällsynthet: en jukebox-musikal som, åtminstone delvis, fungerar som en karaktärsdriven musikal där de välkända hitlåtarna faktiskt driver handlingen framåt.

Tänk om samma finess och stilkänsla som i slutet hade genomsyrat hela föreställningen? Om den tydliga röd tråd och sömlösa väv av sång och berättelse hade varit konstant?

Men första akten är ojämn. Vissa låtar känns klumpigt inslängda mellan långa dialogpass, medan andra fungerar fint. Inkonsekvens är det ord som bäst beskriver känslan. Det är aldrig dåligt eller hopplöst tråkigt, men det når inte den potential som slutet så tydligt visar att verket besitter.

Inledningen av andra akten, med scenerna från Kinks USA-turné, är tyvärr ganska svag. Den är fylld av klichéer och anakronismer, och mest problematiskt är att musiken här tappar kopplingen till berättelsen, så att karaktärernas drivkrafter och sanning går förlorade.

I första akten och början av andra känns verket mer som en pjäs med musikinslag. Orden driver handlingen och musiken fungerar mest som stämningshöjare eller kontrast. Men under de sista tjugo minuterna förvandlas det till en musikal – och en förbaskat bra sådan.

Penhall citeras i programbladet när han säger:

”Rays låtar är unikt lämpade för teater, på ett sätt som ingen annan låtskrivares verk är.”

Verkligen? Man misstänker att Bernstein, Rodgers, Sondheim, Flaherty, Guettel, Robert Brown, Lippa, Shaiman, John, Tesori och Kitt (och listan kan göras mycket längre) alla skrivit låtar som är minst lika väl lämpade för scenen som de Davies skrivit.

Men detta förklarar kanske problemets kärna. Davies låtar, briljanta som de är, skrevs inte för den här föreställningen. Trots deras inbyggda berättarkraft krävs en varsam hand för att integrera dem i en handling som behöver och gynnas av dem. Bortsett från de sista tjugo minuterna har Penhall inte lyckats med det berättandet.

Edward Hall regisserar, men man får intrycket att han tror att han regisserar en talpjäs och inte en musikal. Det saknas en musikalitet i framförandet, något som stycket skriker efter. Adam Cooper bidrar dock med utmärkt, skicklig och engagerande koreografi som ensemblen framför med stor glädje.

Ljuddesignen av Matt McKenzie är en genomgående besvikelse. Hampstead Theatre är ingen stor lokal, men balansen mellan röst och instrument är sällan rätt. Detta resulterar i att sångtexter, särskilt de som sjungs av John Dalglish i rollen som Ray, försvinner eller blir märkligt dämpade. Det är synd, för när man väl hör Dalglish så är han imponerande.

Ray är centralfiguren här, vilket ställer höga krav på Dalglish, och han axlar rollen väl i det stora hela. Tyvärr får publiken inte tillräckligt med tid att verkligen tycka om honom och känna empati, vilket gör att föreställningen känns mer spretig än den hade gjort om man fallit för huvudpersonen – vilket man ju behöver göra. Dalglish är självsäker och kunnig, men saknar den där oemotståndliga charmen och det hjärta en musikal kräver av sin stjärna.

Dalglishs motspelare har en tacksammare uppgift. Deras roller är visserligen biroller, men de bjuder på mer hjärta, vilket går hem. Bäst är Ned Derrington som Pete, den seriöse och tystlåtne gitarristen som inte förstår sitt eget värde. Derrington är strålande genom hela föreställningen, sjunger bra och gör en fenomenal insats i sin stora scen i andra akten.

Lika bra är George Maguire som den vilda och respektlösa lillebrodern Dave. Han är ett knippe av uppdämd energi och furiöst etablissemangsmotstånd, komplett med stripigt hår och hedonism. Han är rolig, men kan tvärvända till djupt allvarm – och han har en naturlig tenor som ger musiken extra kraft.

Den sista medlemmen i kvartetten, den slöe trummisen Mick, spelas av en Adam Sopp i högform. Han är loj där de andra är allvarliga eller självupptagna, torr och kapabel till plötsliga utbrott – en perfekt gestaltning av en arg trummis från London.

Lillie Flynn är vacker på alla sätt som Rays fru Rasa. Hon sjunger underbart och bidrar med genuin värme i varje scen. Philip Bird gör flera roller mycket skickligt, men är som mest inspirerad som Mr Davies, Rays ödmjuka far.

Miriam Beuthers scenografi är flashig, men den lyckas inte riktigt fånga Rays inre resa som är berättelsens motor. Inte heller ger den trovärdiga miljöer för de många platser där handlingen utspelar sig. Salongen har byggts om för att skapa en lång mittgång och ingångar genom publiken, men dessa används knappt. När de väl används känns det mest som om uppmärksamheten splittras snarare än att det skapar närhet eller spektakel.

Kostymerna är däremot en helt annan historia: de är ljuvliga och det finns mängder av dem. Färgglada, tidstypiska och stilsäkra hjälper de till att berätta historien om Kinks triumfer och prövningar.

Det finns mycket att gilla i Sunny Afternoon och på det hela taget är upplevelsen klart godkänd. Det är riktigt kul och absolut sevärt.

Men... det borde ha varit en total triumf. Tyvärr sätter Penhalls manus och Halls regi stopp för det.