RECENSION: The Clockmaker's Daughter, Landor Theatre ✭✭✭✭

The Clockmaker's Daughter

Landor Theatre

3 juni 2015

4 stju00e4rnor

I den femte su00e4songen av Buffy the Vampire Slayer fu00e5r Spike u2013 den elake, machiavelliske men i slutu00e4ndan heroiske (och alltid spu00e4nnande) vampyren u2013 en robotversion av Buffy. Roboten har flera syften fu00f6r intrigen, men den skapades pu00e5 grund av Spikes u00f6nskan om en substitut fu00f6r den verkliga Buffy, nu00e5gon han kunde u00e4lska. Eftersom serien handlade om fantasivarelser som vampyrer och varulvar var denna typ av grepp pu00e5 vissa su00e4tt helt naturligt, och pu00e5 andra su00e4tt inspirerat. Du00e5 Spike redan var du00f6d var obehagsfaktorn lu00e5g.

Pu00e5 samma su00e4tt var Xanders ku00e4rlek till den 1000-u00e5riga hu00e4mnd-demonen Anya begriplig i sammanhanget av de bisarra och fantastiska inslagen i historien om Buffy, hennes gu00e4ng och deras fiender och vu00e4nner. Buffy var fantasy nu00e4r den u00e4r som bu00e4st u2013 men den hade mycket att su00e4ga om verkliga moderna problem, som grupptryck, att komma ut, spirande sexualitet, svartsjuka, besatthet, hu00e4mnd, egennytta, maktens pris samt ku00e4rlekens och offrens kraft.

Detta u00e4r fu00f6rstu00e5s en av de fantastiska sakerna med fantasyberu00e4ttelser: de kan behandla seriu00f6sa moraliska fru00e5gor pu00e5 ett su00f6mlu00f6st och tankevu00e4ckande su00e4tt, samtidigt som de underhu00e5ller pu00e5 alla plan eftersom de ytliga intrigerna i sig bjuder pu00e5 komedi och drama, ofta i magiska eller romantiskt fu00f6rhu00f6jda milju00f6er.

Om man skulle marknadsfu00f6ra en ny musikal som ett allvarligt utforskande av lystmu00e4tnad, flockmentalitetens makt, utfrysning av de som u00e4r annorlunda (u2013 oavsett om det gu00e4ller ursprung, ku00f6n, identitet, fattigdom eller hu00e4lsa) och samhu00e4llets inneboende kvinnohat, skulle nu00e5gon du00e5 gu00e5 och se den? Jag tvivlar pu00e5 det, u00e4ven om Stephen Sondheim skrev musiken. Naturligtvis skrev han just en su00e5dan musikal u2013 den fragmenterade fabeln Into the Woods u2013 men den presenterades aldrig pu00e5 det su00e4ttet. (Men det u00e4r en annan historia...)

Nu spelas The Clockmaker's Daughter pu00e5 Landor Theatre, en ny musikal (nu00e4rmare bestu00e4mt en nyskriven musikal-sagoberu00e4ttelse) med manus, musik och texter av Michael Webborn och Daniel Finn. Tillsammans med Duncton Wood, som just nu gu00e5r pu00e5 Union Theatre, understryker The Clockmaker's Daughter verkligen behovet av en National Musical Theatre, ordentligt finansierad genom National Lottery, med det enda syftet att utveckla, workshopa och förfina nya musikaler. Dessa verk flu00f6dar av briljans, su00e4rskilt nu00e4r det gu00e4ller musiken, och fu00f6rtju00e4nar ett betydande stu00f6d.

I programbladet anger Webborn och Finn sitt syfte:

"Nu00e4r vi fu00f6rst bu00f6rjade skriva 'The Clockmaker's Daughter' var det enda vi var su00e4kra pu00e5 att vi ville skapa en ny saga. Vi ville ha alla den traditionella formens attribut: magin, den fantastiska ku00e4nslan, de u00f6vernaturliga inslagen, den moraliska ku00e4rnan och den enkelhet som fu00f6ljer med genrens narrativ. Men det var tvunget att vara nytt; det var tvunget att vara annorlunda".

I detta har de lyckats helt och hu00e5llet.

Urmakarens fru har du00f6tt barnlu00f6s. Han, Abraham, en mu00e4stare pu00e5 urverk, skapar en klockvu00e4rlds-kvinna fu00f6r su00e4llskap. Men han skapar mer u00e4n han anat, och nu00e4r han vrider upp sin skapelse genom att fu00f6ra in en stor nyckel i hennes rygg, fu00e5r hon liv. Han fu00f6rsu00f6ker hu00e5lla hennes existens hemlig, men varelsen han skapat, Constance, u00e4r glupsk efter kunskap och erfarenhet. Hon lu00e4ser mycket, studerar och minns, och beger sig sedan ut i vu00e4rlden u2013 du00e4r hon finner fu00f6rlust, glu00e4dje, acceptans, ku00e4rlek, avsky, hat och slutligen du00f6d. Det finns mu00e5nga vu00e4ndningar lu00e4ngs vu00e4gen, men det u00e4r beru00e4ttelsens ku00e4rna: precis su00e5 magisk, fantastisk och moralisk som en saga ska vara.

Den u00e4r ocksu00e5 ny och annorlunda. Visst, kakan Webborn och Finn har bakat hu00e4r bestu00e5r kanske av ett halvkilo Frankenstein, ett halvkilo Pygmalion, en kopp Fantomen pu00e5 Operan, rågade matskedar Sku00f6nheten och Odjuret, en nypa Pinocchio och en gnutta Buffy, men den u00e4r u2013 som Jerry Herman skulle ha sagt u2013 sin egen speciella skapelse.

Beru00e4ttelsen utspelar sig i en passande rustik irlu00e4ndsk by och u00e4r fylld av bekanta karaktu00e4rer: den dammige, virrige borgmu00e4staren; borgmu00e4starens stilige son; sonens vackra fu00e4stmu00e4; den plu00e5gade, ensamme, eremitlike mu00e4star-urmakaren; den resoluta bysu00f6mmerskan (en slags blandning mellan Mrs Potts och Ursula), hennes du00f6ttrar och son; samt byborna. Nu00e4stan alla u00e4r fattiga eller åtminstone inte rika, men alla verkar nu00f6jda nog.

Sedan förstu00f6rs fu00e4stmu00e4ns dyra, oersu00e4ttliga bru00f6llopsklu00e4nning i en olycka vid byns brunn, och olycka och misu00e4r sprider sig i byn. In i denna ru00f6ra kliver Constance, osu00e4ker och utforskande av vu00e4rlden utanfu00f6r sin egen. Hon svu00e4ngar snabbt ihop en ny klu00e4nning, mycket bu00e4ttre u00e4n den fu00f6rstu00f6rda originalklu00e4nningen, ger presenter och gu00f6r goda gu00e4rningar fu00f6r byborna. Till slut avslu00f6jar de hennes identitet som den mystiska vu00e4lgu00f6raren och hyllar henne u2013 fu00f6r att inte tala om att de utnyttjar henne.

Abraham varnar Constance för att byn kommer att fu00f6rkasta henne om hennes sanna natur upptu00e4cks. I sju00e4lva verket vill han ha henne fu00f6r sig sju00e4lv. Constance, som fu00e5tt smaka pu00e5 livet utanfu00f6r Abrahams ensliga hus, vill ha mer och blir, fu00f6ga fu00f6rvu00e5nande, pu00e5kommen i byn nu00e4r hennes urverk stannar och hon fryser mitt i en ru00f6relse. Abraham mu00e5ste bokstavligen vrida upp henne infu00f6r u00f6gonen pu00e5 byborna su00e5 att hon fu00e5r liv igen. Men byns instu00e4llning har fu00f6ru00e4ndrats...

Att su00e4ga mer vore att ofu00f6rlu00e5tligt avslu00f6ja en historia som har flera reella u00f6verraskningar innan den tar slut. Det ru00e4cker med att su00e4ga att bu00e5de magi och ku00e4rlek spelar avgu00f6rande roller i hu00e4ndelsefu00f6rloppet, om u00e4n kanske inte pu00e5 det vanliga Disney-viset.

Det u00e4r en fantastisk historia, men fu00f6restu00e4llningens mest gnistrande skatt u00e4r musiken. Hu00e4r finns folkmusik, ku00e4rlekssu00e5nger, passionerade ballader, komiska nummer, snabba ordlekar, svindlande melodier, komplexa harmonier och praktfull polyfoni, allt med en gnutta irlu00e4ndsk jig i kanterna. Det u00e4r ett partitur som skriker efter en fyllig orkestrering med stru00e5kar och blu00e5s fu00f6r att verkligen fu00f6rlu00f6sa kompositionens naturkrafter pu00e5 ett fu00e4ngslande su00e4tt.

Som det u00e4r nu, under Webborns musikaliska ledning, lyckas det lilla bandet och de tjugo sku00e5despelarna fu00f6rmedla en genuin ku00e4nsla av musiken inneboende kraft och lyster. De fu00e5r stor hju00e4lp av Jennifer Harding som levererar den svu00e5ra och vackra musiken med enorm su00e4kerhet och briljerar i huvudrollen som Constance.

Harding har en rik, klangfull och tekniskt fullu00e4ndad ru00f6st med ett starkt register och en lyxig hu00f6jd. Det u00e4r en fru00f6jd att hu00f6ra henne ta sig an de stora numren och njuta av fusionen mellan hennes artisteri och det passionerade partituret. Hennes diktion u00e4r oklanderlig, och hon har den su00e4llsynta fu00f6rmu00e5gan att ge ru00e4tt tyngd u00e5t varje ton och helt fu00f6rmedla innebu00f6rden i varje ord och den u00f6vergripande ku00e4nslan i musiken.

Utu00f6ver sina fu00e4rdigheter som su00e5ngerska u00e4r Harding i gnistrande form sku00e5despelarmu00e4ssigt. Det u00e4r svu00e5rt att spela en klockvu00e4rldsvarelse pu00e5 ett su00e4tt som understryker bu00e5de hennes mekaniska natur och den framvu00e4xande romantiska sju00e4len som uppstu00e5r genom den magiska alkemin i mu00f6tet med byborna. Men Harding gu00f6r det spektakulu00e4rt bra.

Med sin sedvanliga elegans regisserar Robert McWhir det hela med skicklighet och tydlighet. Detta u00e4r i grunden ett stort, episkt stycke musikteater. Det skulle gu00f6ra sig allra bu00e4st pu00e5 en stor scen med imponerande scenografi och kostymer u2013 en ordentlig skala som anstu00e5r en saga. Att McWhir lyckas fu00e5 ett su00e5dant verk att fungera su00e5 hu00e4r bra pu00e5 den intima ytan pu00e5 The Landor fu00f6rtju00e4nar verkligt beru00f6m. Det u00e4r ambitiu00f6st och det lu00f6nar sig.

Robbie O'Reilly har gjort ett bra jobb med koreografin och David Shields har skapat en intressant och lekfull scenografi som frammanar olika platser vu00e4ldigt vu00e4l. Ku00e4nslan av tid och urverk u00e4r stu00e4ndigt nu00e4rvarande utan att ku00e4nnas tjatig. Tyvu00e4rr gjorde Richard Lamberts ljussu00e4ttning inte riktigt varken scenografin eller ensemblen ru00e4ttvisa u2013 en stru00e5lkastare kan ha gu00e5tt su00f6nder den kvu00e4ll jag var du00e4r, fu00f6r det su00e5g vu00e4ldigt märkligt ut pu00e5 den fronten.

Hela ensemblen gu00f6r en enorm arbetsinsats, med su00e4rskilt fina prestationer fru00e5n Emily Peach, Ryan Lynch, Kathryn Laura Aiken och Paul Bradshaw. Alyssa Martyn u00e4r vu00e4ldigt su00f6t som Amelia, och hon u00e4r verkligen imponerande i scenen i andra akten du00e4r hon utmanar byns flockmentalitet och vu00e4cker moraliska fru00e5gor pu00e5 ett effektivt su00e4tt. Hon har en lu00e5gmu00e4ld men behaglig ru00f6st som kontrasterar vu00e4l mot hennes karaktu00e4rsstyrka.

Alex Spinney (Henry), Rob McManus (Mayor Glynn), Alan McHale (Will) och Max Abraham (Sam) har alla inspirerade u00f6gonblick i sina roller; de passar bra fu00f6r sina delar, men skulle kunna vara nu00e5got mer sju00e4lvsu00e4kra i sitt framfu00f6rande.

Jo Wickhams Ma' Riley u00e4r en nu00e5got fu00f6r grotesk karikatyr fu00f6r att fu00f6rmedla det patos och hju00e4rta karaktu00e4ren behu00f6ver; Natalie Harman, som hennes dotter Rhiannon, tar efter Wickhams stil, vilket u00e4r fu00f6rstu00e5eligt, men det gu00f6r att komplexiteten och intresset fu00f6r hennes karaktu00e4r gu00e5r lite fu00f6rlorad. I bu00e5da fallen hade "less is more" definitivt varit att fu00f6redra.

Som Abraham, titelns urmakare, lyckas Lawrence Carmichael inte riktigt leverera det som kru00e4vs. Det u00e4r svu00e5rt att hu00f6ra orden han sjunger och det finns ofta rena intonationsproblem. Mycket av fu00f6rklaringarna och den ku00e4nslomu00e4ssiga grunden vilar pu00e5 hans axlar, och u00e4ven om det finns stunder av insikt, blir bu00f6rdan fu00f6r tung fu00f6r honom att bu00e4ra.

Delvis beror detta pu00e5 manusarbetet. Hans fu00f6rsta solo u00e4r svu00e5rt att greppa eftersom hans bakgrundshistoria inte gu00f6rs tydlig fu00f6rru00e4n efteru00e5t; hans intresse fu00f6r Constance framstu00e5r bitvis som vu00e4ldigt obehagligt; och u00e4ven om han skapar Constance och u00e4r nyckeln till showens bu00e4sta u00f6verraskning, u00e4r rollen inte skriven som su00e4rskilt vu00e4nlig. Den kru00e4ver den typ av fingertoppsku00e4nsla som behu00f6vs fu00f6r roller som Odjuret i Sku00f6nheten och Odjuret, men utan den belu00f6ning som Odjuret fu00e5r i sin beru00e4ttelse. Det finns heller aldrig nu00e5gon chans fu00f6r Constance och Abraham att ha ett musikalnummer du00e4r glu00e4djen i deras unika relation blir tydlig. Sammanlagt gu00f6r detta rollen som Abraham till en enorm utmaning u2013 vilket ku00e4nns onu00f6digt givet hur rikt materialet i övrigt u00e4r.

Det hu00e4r u00e4r en engagerande, absorberande och fantastisk musikal, stru00e5lande av mu00f6jligheter och sanning. Den u00e4r konfronterande i vissa delar och hju00e4rtsku00e4rande i andra. Och den u00e4r full av magiska u00f6gonblick. Potentiellt en riktigt stor brittisk musikal.

En sak u00e4r su00e4ker u2013 du kommer inte att sitta och titta pu00e5 klockan nu00e4r du ser The Clockmaker's Daughter.

The Clockmaker's Daughter spelas fram till den 4 juli pu00e5 Landor Theatre