RECENSION: The Visit, National Theatre i London ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Tony Kushners bearbetning av Dürrenmatts pjäs Besöket (The Visit), som just nu spelas på National Theatre i London.

Lesley Manville och ensemblen i Besöket. Foto: Johan Persson Besöket

National Theatre

13 februari 2020

3 stjärnor

Boka biljetter Tony Kushner är en dramatiker som inte direkt är känd för sin kortfattathet, vilket vi som älskar Angels in America är smärtsamt medvetna om. Han brinner för de stora idéerna och teman, och älskar en rejäl debatt. Hans bearbetning av Dürrenmatts Besöket har visserligen kortats ner med trettio minuter sedan förhandsvisningarna, men klockar fortfarande in på hela tre timmar och 40 minuter. När Claire Zachanassian återvänder till sin hemstad Slurry är hon världens rikaste kvinna. Hon erbjuder de fattiga invånarna en miljard dollar om de uppfyller en enda önskan: att döda hennes ungdomskärlek Alfred Ill. Det var han som gjorde henne gravid, förnekade faderskapet och mutade sina vänner att utmåla henne som promiskuös – vilket ledde till att hon tvingades lämna staden utstött och luspank. Hämnden är ljuv, men det är pengar och en bekväm livsstil också.

Lesley Manville. Foto: Johan Persson

Den goda nyheten är att Lesley Manville spelar huvudrollen. Här kanaliserar hon 50-talets filmhjältinnor och svikna kvinnor, och har uppenbart roligt med både proteser och rappa repliker. I sin blonda peruk och med sitt specifika talspråk påminner hon en hel del om Baby Jane, och det finns till och med en blinkning till Bette Davis i Under nya stjärnor (Now Voyager). Claire anländer med ett helt följe, inklusive en panter, och Manville bjuder på fantastisk, campig underhållning i första akten. Allt eftersom pjäsen fortskrider visar hon skickligt den kärlek till Alfred som både dominerat och sargat hennes liv. Hugo Weaving är lika bra som Alfred; han konfronterar inte bara fasan i att vara en markerad man, utan även konsekvenserna av sina egna handlingar. Nicholas Woodeson gör en strålande insats som borgmästaren, som gladeligen offrar Alfred för att rädda sin stad, och Sara Kestelman glänser som rektorn Covington – pjäsens moraliska kompass, även när den är dränkt i vodka.

Hugo Weaving och ensemblen. Foto: Johan Persson

Trots detta är pjäsen en tungrodd historia, och en rejäl strykning hade gjort den gott. De blinda vaudeville-tvillingarna är irriterande och kan tas bort omedelbart, och det finns en kärleksduett i tredje akten som är helt onödig. Kushner upprepar sig ofta; precis som i andra delen av Angels in America åsidosätts dramatiken för diskussion ju närmare klimax man kommer. Mycket är intressant, men mycket är också redan sagt. Efter en mycket stark första akt spårar pjäsen ur – trots imponerande scenografi kring tåget och ett skickligt scentekniskt team – och regissören Jeremy Herrin kämpar med att tämja det spretiga manuset. Skildringen av en postindustriell amerikansk stad på dekis förde tankarna till Lynn Nottages utmärkta pjäs Sweat, och bara en bit bort på Young Vic visar Stef Smiths Nora hur skuldsättning fängslar människor i en rapp uppsättning på 1 timme och 45 minuter.

National Theatre har satsat allt på den här pjäsen, men inte ens lysande skådespeleri, livejazz i övergångarna och Olivier-scenens tekniska muskler kan kompensera för det gapande problemet i pjäsens hjärta: Claire deklarerar redan tjugo minuter in i handlingen precis vad som kommer att hända, och tre timmar och tjugo minuter senare är det exakt vad vi bevittnar! Utan överraskningar eller vändningar kan jag inte låta bli att tänka att vi hade kunnat nå samma slutsats betydligt snabbare.

Spelas till och med 13 maj 2020.