RECENSION: The White Devil, RSC, Swan Theatre ✭

Foto: Keith Pattison The White Devil 16 augusti 2014 1 stjärna

För några veckor sedan tog RSC det för mitt vidkommande unika steget att skriva till sin publik angående Maria Abergs kommande uppsättning av John Websters The White Devil (som nu spelas på Swan Theatre) med en varning:

"Websters briljanta, satiriska och våldsamma pjäs har historiskt sett utmanat publiken med sin explicita serie av mord, och allt eftersom arbetet med föreställningen fortlöper i replokalen står det klart att vår produktion inte blir något undantag...

I Maria Aberg har vi anlitat en regissör som tar sig an pjäsen med en stark önskan om att koppla samman denna 400 år gamla text med en samtida publik... detta innebär att förlägga pjäsen i en modern miljö som har potential att göra våldsskenerna mer omedelbara för publiken.

Med detta i åtanke ville jag skriva till er för att informera om att vår produktion kommer att innehålla scener av våldsam och sexuell natur som vissa i publiken kan finna chockerande. Inget nytt material har lagts till i texten; det är helt enkelt så att genom att förlägga pjäsen i en nutida miljö kommer Websters nödvändigt våldsamma och passionerade stycke att kännas lika omedelbart och utmanande som det gjorde för sin första publik år 1612."

För att felcitera skalden: jag tycker att RSC varnar för mycket.

Eller mer korrekt uttryckt: jag tycker att RSC varnar för fel saker.

Denna moderna Aberg-version av Webster – med blekta, rena ytor och en scenbild som domineras av multimedieskärmar – drunknar inte i blod, är inte laddad med våld (sexuellt eller annat) och är snarare ofattbart obegriplig än konfronterande. Visst förekommer en strypning (och vid ett annat tillfälle ett nackvrid) som är svår att titta på, men inget är mer makabert än scener i andra nyligen spelade produktioner på RSC:s scener.

Vid varje aktstart kliver Kirsty Bushell (i rollen som den köttsliga äktenskapsbryterskan Vittoria) fram till scenkanten och söker medveten ögonkontakt med specifika åskådare, en kontakt hon håller precis tillräckligt länge för att det ska bli obekvämt. Hon är knappt klädd: bh, tantiga trosor (av den sort en skolpojke föreställer sig att en nunna bär), håret i ett peruknät, barfota. Sårbar. Men i stål. Långsamt klär hon på sig och fångar publiken i en intim delaktighet. När peruken åker på börjar "handlingen", den fjärde väggen är bruten och kan inte repareras. I andra akten tar hon sig tid att föra in en medicinsk påse fylld med fejkblod i sina trosor och signalerar konspiratoriskt att hon kommer att blöda "där nere" någon gång under akten. Hela tiden stirrar hon svalt in i ögonen på de besökare som undrar "Varför just jag?".

Oroväckande och fascinerande.

Men effekten är varje gång flyktig då skådespelet dränks i hög, bultande musik, videoprojektioner som fokuserar på blod eller delar av kvinnokroppen, märkliga ryckiga "danser" av ensemblen, en överväldigande känsla av eurotrash-nattklubb och intrycket av att detta skulle kunna vara ett fantasiavsnitt av Footballers' Wives. Det är en sensorisk överbelastning som är desorienterande och, ärligt talat, bisarr.

Det som lider mest i allt detta är historieberättandet. Motiven, de subtila nyanserna i handling och reaktion, korruptionens djup och de mångfacetterade skälen till hämnd och mord – allt grumlas i jakten på idén om att en samtida miljö ska garantera omedelbarhet och utmaning.

Ett annat centralt regival, att byta kön på Vittorias bror, är katastrofalt illa underbyggt. Det finns inga problem med att skickliga kvinnliga skådespelare spelar manliga karaktärer; men det krävs ett mycket gott skäl för att motivera att man ändrar könet på en karaktär som författaren skapat. Aberg har gjort detta förr: hennes uppsättning av King John innehöll en kvinnlig Bastard. Det var inte effektivt då och det är katastrofalt här.

Essentiellt för Websters pjäs är känslan av de manliga karaktärerna som utnyttjar, kontrollerar, "skyddar" och slutligen slaktar Vittoria och Isabella, frun till Vittorias älskare (här spelad av Faye Castelow). Förenklat representerar Isabella den patriarkala föreställningen om den "goda hustrun" och Vittoria den "onda". Att lägga till ytterligare en central kvinnlig karaktär gör ingenting för att belysa pjäsen eller dess poänger. Det verkar inte heller ha något vettigt att säga om misogyni.

Castelows stela, tråkiga och i stort sett enformiga prestation slår ännu en spik i kistan för detta koncept. Om man väljer att göra Flaminio till kvinna, då måste hon vara en anmärkningsvärd sådan; en stark, orädd och beräknande rival till männen i pjäsen som bärs upp av traditionell, patriarkal eller religiös makt, men också en helt annan kvinna än sin syster. Castelow väljer en lågmäld, nästan androgyn tvetydighet. Resultatet är praktiskt taget poänglöst i alla avseenden och berövar pjäsen en stor del av dess kraft.

För en pjäs där varje stig är byggd på lusta och svek saknar denna produktion märkligt nog varje form av köttslighet eller visceral passion. Det är mycket långrandigt prat men inte mycket handling eller samspel. Och ingen spänning eller närvaro.

Det är som att se en censurerad propagandafilm: man har en tydlig bild av vad man ska förvänta sig, men det presenteras på ett sätt som gör dessa förväntningar helt perplexa. De manliga skådespelarna är överlag kraftlösa och föga imponerande. Liz Crowthers Cornelia är plågsam och David Rintoul ger Monticelso all den finess och nyans man kan förvänta sig av en korsbärande Dalek.

Bushell är den bästa i en i övrigt nedslående ensemble, men hon får aldrig chansen att glänsa som hon borde på grund av de ramar som Aberg valt för denna sportmetafor-tunga produktion.

Det är förbryllande. Den senaste uppsättningen Aberg regisserade för RSC var en helt enkelt lysande As You Like It. Om bara den skicklighet och insikt hon visade där – genom att berätta en gammal historia på ett fräscht och fängslande sätt – hade applicerats även här.