RECENSION: This Is My Family, Lyceum Sheffield ✭✭✭

Foto: Johan Persson This Is My Family Lyceum Theatre, Sheffield 18 oktober 2014 3 stjärnor

Nya musikaler föds sällan utan komplikationer. Kreatörerna har sin vision, men för att få upp sin musikaliska bebis på scen tvingas de nästan alltid kompromissa. En producent ”vet bäst”, kräver en viss stjärna i en roll, har inte råd med orkestreringen eller efterfrågar mer slagkraftiga hits, pampigare shownummer eller större (eller mindre) ensembler – numera ofta med minst ett tillfälle för avklädda scenarion. Det är en frustrerande och hjärtskärande process, särskilt när producenten sedan skyller på kreatörerna eller genren när en ny musikal floppar, trots att det i själva verket var produktionen som brast.

Allt detta gör Daniel Evans beslut att satsa på Tim Firths nya musikalkomedi, This Is My Family, än mer beundransvärt. Firth har skrivit både manus, musik och sångtexter till pjäsen som nu är ute på UK-turné efter en nypremiär på Lyceum. Showen hade urpremiär på Crucible Sheffield förra året och blev en stor succé. En del av rollistan har bytts ut sedan dess, men i övrigt är den här uppsättningen trogen originalet.

Här finns ingen glittrig dekor, ingen ensemble (varken påklädd eller avklädd), ingen stor orkester och inga maffiga dansnummer. En ensemble på sex personer, ett litet band, en charmig och lågmäld historia samt ett par ögonblick av rent sceniskt geni – det är huvudingredienserna.

Och resultatet är alldeles förtjusande på nästan alla sätt. Det finns mycket att tycka om, roas av och till och med fundera över.

Historien är enkel. Mamma och pappa var ungdomskärlekar som gifte sig och som trivs med det. De har två barn: en äldre son som går igenom en rebellisk och evigt vresig goth-fas innan universitetet, och dottern, föreställningens stjärna – en begåvad ung skribent som vinner ett pris som låter henne ta med familjen vart hon vill.

I familjecirkeln ingår också en moster – mammans syster – en kvinna som lever livet och älskar män med en aptit och livsglädje som saknar motstycke, samt farmor May som sakta håller på att glida in i demensens dimmor.

Handlingen drivs framåt av romantik och föreställningar om kärlek inom ramen för familjelivet – vad det är, hur det fungerar och vad det betyder. Temat kan tyckas välbekant, men här bärs det fram av en godhjärtad och hoppingivande anda som smittar av sig.

Andra akten fungerar bättre än den första, som känns en aning spretig. Ett högt tempo kan inte helt kompensera för brister i handlingen.

I andra akten får vi dock uppleva två märkvärdiga ögonblick av teatermagi, båda centrerade kring farmor May. Liksom alla familjer har denna frossat i berättelsen om hur mamma och pappa träffades som tonåringar – alla kan historien utantill, eller så tror de i alla fall. Men här, i föreställningens bästa scen, avslöjar May en hemlighet som både förändrar och berikar den gamla familjeanekdoten. Det är fantastiskt att se det utspela sig.

Det andra knepet är genialt i sin enkelhet. Det är ett ögonblick av försoning för sonen, av enorm glädje för May – och helt perfekt för resten av familjen. Ett uttryck för kärlek och romantik som svetsar samman gruppen som en enad familj. Som en gåva till May skickar sonen upp tända papperslyktor i skyn. De svävar magiskt upp genom Lyceums salong. Helt magnifikt.

Att låta en person ansvara för allt skrivande är en stor utmaning. Firth gör ett bra jobb, men musiken lär knappast vinna några internationella priser och manuset är fläckvis antingen för stramt eller för utdraget. Sångtexterna är dock briljanta; de är föreställningens starkaste kort.

Musiken är sympatisk men känns som en pastisch. Vissa melodier påminner om hits från Beauty and the Beast och Billy Elliot, vilket gör att de känns trygga och bekanta, men det saknas en genomgående egen stil i partituret.

Rollbesättningen hjälper inte musiken fullt ut i alla lägen. Varken Clare Burt (mamma) eller Bill Champion (pappa) sjunger materialet med den självklara musikalitet som krävs för att melodierna ska nå sin fulla potential. Burt är starkare som skådespelare än Champion, men de kommer båda undan med det tack vare en befriande jordnära och anspråkslös skildring av sitt äktenskap.

Marjorie Yates är utsökt som May, farmodern som håller på att förlora sig i demens. Det är en subtil och helt osentimental rollprestation som träffar rakt i hjärtat. I andra akten tar Yates en välförtjänt plats i centrum, och om du inte fäller en tår under hennes stora ögonblick bör du söka läkarvård. Hennes karaktär lyfter svåra, viktiga teman och ger hela stycket tyngd och relevans.

Vad gäller ungdomarna har Evans dragit vinstlotten: både Terence Keeley som Matt och Evelyn Hoskins som Nicky är strålande, både musikaliskt och dramatiskt. Det finns en friskhet och uppgivenhet som prickar syskonrelationen perfekt. Matts resa är tydligare i manus och Keeley gör förvandlingen perfekt, men även Nicky genomgår en mer subtil förändring trots att hon står i centrum hela tiden. Hoskins hanterar detta exceptionellt bra. För alla som har barn finns ett ”min lilla flicka har blivit stor”-ögonblick som värmer även det hårdaste av hjärtan.

Rachel Lumberg är perfekt som den färgstarka mostern som ger sextips, kör motorcykel och byter karlar lika ofta som andra byter strumpor. En fantastisk röst och karaktärstolkning. Stor underhållning.

Daniel Evans förstår sig på musikaler och har regisserat flera utmärkta nyuppsättningar tidigare. Hans arbete här är säkert, insiktsfullt och skickligt. Han lyckas dölja många av de inneboende problemen i manus och partitur.

Richard Kents scenografi är charmig och passar väl ihop med den varma tonen i manus och regi. Dess bästa egenskap är hur den fungerar för att representera både nutid och dåtid, en effekt som förstärks av David Platers utmärkta ljussättning.

Däremot är det något allvarligt fel på ljudbalansen, vilket Nick Greenhill behöver åtgärda innan turnén fortsätter. Det är alldeles för mycket bas, vilket ofta sker på bekostnad av diktionen. Det borde dock vara enkelt att fixa.

This Is My Family kommer kanske inte skriva in sig i musikalhistorien som ett episkt mästerverk, men det är en engagerande och mycket glädjefylld teaterupplevelse. Det är ny, brittisk dramatik som är både intressant och personlig. Väl värd ett besök.