RECENSION: War With The Newts, Bunker Theatre ✭✭

Julian Eaves recenserar Knaive Theatres uppsättning av War With The Newts som just nu spelas på The Bunker Theatre.

Foto: The Other Richard War With The Newts Bunker Theatre

10 oktober 2018

2 stjärnor

Boka nu

Karel Čapek har vunnit den brittiska teaterpublikens hjärtan som medförfattare, tillsammans med sin bror Josef, till den briljanta satiriska bestiariet som hos oss är känd som "The Insect Play". Försök har också gjorts att återupprätta några av deras andra verk: viss framgång nådde man med science fiction-fabeln "R.U.R." ("Rossum's Universal Robots"), som faktiskt spelades i West End med ingen mindre än Ian Carmichael, men inget av hans andra alster tycks ha landat riktigt rätt. Trots flera försök att hitta en plats för den här romanen – som dramatiserats, tonsatts och vad har man inte gjort med den genom åren – så har ingen ännu lyckats få historien att verkligen fästa. Utan att låta sig avskräckas har det nya teaterkompaniet Knaive Theatre lanserat en slagkraftig, samtida bearbetning som förlägger handlingen till de stormiga vattnen kring Brexit-land. Efter framgångarna på Edinburgh Fringe – vilket de själva och ett flertal citat från recensioner intygar – har den nu intagit den moderna, hipster-vänliga underjordiska grottan som bebos av Bunker-gänget.

Foto: The Other Richard

Tyrrell Jones står för bearbetningen här och har – i en handling av oförställd tapperhet – även tagit på sig regin. Och där, kära läsare, ligger möjligen källan till produktionens mest påtagliga problem. Även om Jones trycker in en rejäl blandning av möjligheter (som den gudomliga Miss M brukade säga), är jag inte helt säker på att han ännu har förmågan att ta ett steg tillbaka och verkligen rannsaka vad som faktiskt fungerar. Trots närvaron av hela två dramaturger (Matthew Xia och Sam Redway), får vi aldrig riktigt känslan av att alla hans finurliga sceniska knep blir till något mer än en uppvisning för idérika och talangfulla teaterstudenter som testar allt de kan komma på, nyfikna på vilken effekt, om någon, de lyckas uppnå inför en levande publik. Det är intressant, bitvis engagerande, men enligt min mening ännu långt ifrån den betydelsefullhet som deras marknadsföring gör anspråk på.

Givetvis säger ryktena från Edinburgh att de är fantastiska. Recensenterna där har sagt det. Kanske blev publiken där förtjust. Men Edinburgh ligger väldigt långt ifrån London, både kritiskt och erfarenhetsmässigt. Gång på gång ser vi dessa firade produktioner från Caledonia anlända till huvudstaden, bara för att som genom någon lokal förbannelse förvandlas till ganska röriga och ogenomtänkta historier. Varför? Jag har inte den blekaste aning. Kan det vara så att det helt enkelt tillämpas andra standarder däruppe jämfört med härnere?

Nåväl. Man kan i alla fall alltid beundra ensemblen. De är bara tre, men de sliter som djur för att göra det mesta av ett knippe varierade och distinkta roller. Enastående är Everal A Walsh, som gör en festmåltid av sina ett halvdussin olika karaktärer: hans röst är ett magnifikt instrument och hans fysik och minspel är briljant avvägda. Det här är en skådespelare som verkligen förtjänar en mer etablerad position inom brittisk teater; jag tror att jag kommer att minnas hans rollprestation för alltid. Nadi Kemp-Sayfi, som enda kvinna i truppen, har fem roller att axla och hon gör det med växande självförtroende allt eftersom föreställningen fortskrider, då hon blir mer avslappnad och mindre stel på scen: jag är helt säker på att vi kommer att se och höra mycket mer av henne de kommande åren. Sam Redway, med-dramaturg, agerar också och är bra i det han gör, men han har i huvudsak två lägen: tyst och proletär, eller tyst och överklass. Han lockar dock fram kvällens största skratt (och de är inte särskilt många, utöver en del "veta-bäst"-fniss) genom att dyka upp ur en tank iklädd underkläder med Union Jack-tryck. När en produktion måste förlita sig på så billiga effekter för att få störst reaktion, vet man att den har problem.

Foto: The Other Richard

Många har dock satsat mycket på det här projektet. Programbladet innehåller en diger lista med tack till flera respekterade namn. Kanske delvis tack vare detta har Hannah Sibais imponerande scenografi utan tvekan skapats på en minimalistisk budget, men hon lyckas förmedla starka och minnesvärda uttryck med de medel hon har till förfogande och är särskilt skicklig på kostymerna – hon har verkligen ett öga för teater. Ljussättningen krediteras inte – trots att fösreställningen använder sig av den i hög grad – ej heller skaparen av de finurliga videoklippen, så kanske ligger även detta på den kreativa Sibais bord? I så fall förtjänar hon ännu mer beröm! Men kompositören Rob Bentall (som lånar friskt från befintliga inspelningar) får sitt erkännande, och hans (är det hans?) omarbetning av "Sailing By" är en av de charmigaste effekterna i denna underhållning. Biträdande ljuddesigner är Dan Valentine, som gör ett hästjobb med att fylla ut de luckor som uppstår i det ryckiga och osammanhängande manuset.

Jag vet inte om Jones har studerat tidigare inkarnationer av detta verk på den brittiska (eller någon annan) scenen. Oavsett vilket, även om han bara tar upp 70 minuter av din tid för att visa sin version, får han dessa minuter att kännas väldigt, väldigt långa. Med några fler speltillfällen och lite justeringar kommer uppsättningen säkert att få upp både fart och lätthet. Jag hoppas det. Under tiden kan jag bara konstatera att det jag såg, även om det var fascinerande på många sätt, ännu inte är ett fulländat verk. Kanske blir det så snart. Lycka till önskas alla inblandade!

Spelas till den 27 oktober 2018

BOKA NU FÖR WAR WITH THE NEWTS