Dags att ge koreografin den uppmärksamhet den förtjänar

Mark Ludmon undersöker ansträngningarna för att öka erkännandet för rörelseregissörers arbete inom brittisk teater.

Ensemblen i The Inheritance på Noel Coward Theatre. Foto: Marc Brenner

Vid årets Olivier Awards var 12 av de nominerade produktioner som innehöll arbete av rörelseregissörer – men dessa nyckelkreatörers namn nämndes inte. Bästa nya pjäs, The Inheritance, gav priser till regissören Stephen Daldry och ljusdesignern Jon Clark, medan nomineringar även gick till Bob Crowley för scenografi samt Paul Arditti och Christopher Reid för ljud. Men trots att kritiker hyllade dess ”berg-och-dalbane-energi”, fanns det ingen utmärkelse för att specifikt erkänna insatsen från den ledande rörelseregissören Polly Bennett. Hon arbetade även på två andra nominerade föreställningar, The Lehman Trilogy och Sweat, och samtidigt som hon firar sina kollegors framgångar är hon en av flera yrkesverksamma som efterlyser priser specifikt för bästa rörelse (Best Movement).

Med 24 kategorier och en tre och en halv timme lång ceremoni är Olivier-arrangören SOLT motvillig till att utöka listan ytterligare. Enligt en talesperson omfattar den nuvarande kategorin för bästa teaterkoreograf ”rörelseregi för pjäser såväl som koreografi i musikaler, och exempel på denna typ av arbete är vanligtvis behöriga varje år”. Rörelsearbete når ofta långlistorna från jurygrupperna, men slutröstningen av SOLT-medlemmarna tenderar att gynna musikalteater. Trots ett urval av föreställningar med stark skådespelarrörelse, var årets nominerade för koreografi i The King and I, Six, Company och Come From Away, som också vann. Som Bennett kommenterade: ”Förrän rörelse separeras av de människor som berättar för världen vad det innebär att skapa teater, kommer röstarna inte heller att kunna skilja de två åt”.

Att gruppera de två under rubriken koreografi är till nackdel för rörelse, påpekar rörelseregissören Shelley Maxwell, som har arbetat med prisbelönta föreställningar inklusive förra årets Nine Night och Antony and Cleopatra på National Theatre samt Equus som spelas på Londons Trafalgar Studios fram till september efter turné. ”Även om detta ger viss inkludering, tycker jag att det är ganska utmanande att mäta koreografi mot rörelseregi när det gäller en priskategori”, säger hon. ”Det är verkligen två olika färdighetsuppsättningar och som sådana anser jag att de båda bör betraktas, bedömas och belönas därefter. Det är många i branschen som driver på för detta just nu, men som vi vet sker saker inte över en natt.”

Medan det inte finns några dedikerade kategorier för rörelse i Storbritannien, lade The Irish Times till ”Bästa rörelse” till 2018 års Irish Theatre Awards. Enligt en av domarna, Ella Daly, gjorde detta att ”vi för första gången kunde överväga och erkänna det betydande bidraget från rörelseregissörer, scenregissörer och koreografer till teaterlandskapet”. Kategorin omfattar fortfarande musikalteater men genom att rikta uppmärksamheten mot den bredare disciplinen har nomineringar och priser gått till skådespelarrörelse i pjäser, inklusive årets vinnare, rörelseregissören Sue Mythen för The Lost O’Casey, ett drama om Dublins bostadskris.

Royal Shakespeare Company - Romeo och Julia. Foto: Topher McGrillis

Att lämnas utanför prisceremonier är en del av en bredare brist på allmänhetens medvetenhet om rörelseregissörers arbete utanför de som faktiskt skapar teater. Royal Shakespeare Companys Romeo och Julia, som turnerade fram till januari i år, stack ut för energin och den dynamiska fysikaliteten i sina framträdanden, men inga rikstäckande tidningskritiker och endast ett fåtal regionala webbplatser krediterade insatsen från RSC:s associerade konstnär, rörelseregissören Ayse Tashkiran. Med en 15-årig karriär är hon också medansvarig för utbildningen Movement: Directing and Teaching vid Londons Royal Central School of Speech and Drama – den äldsta utbildningen för rörelseregissörer i Europa. Även om hon undviker recensioner eftersom ”de aldrig kommer att tillfredsställa mig”, anser hon att mer skulle kunna göras för att spegla hur viktig rörelse är för en föreställning. ”Jag vill inte peka finger åt journalister för jag håller delvis med Matt Trueman när han säger: ’Jag vill inte ha att-göra-listor med namnuppräkningar i en recension’. Vad jag däremot har något emot är när en journalist har gått igenom processen och sagt: ’Kompositionen är så här, ljussättningen är så här’; då börjar jag känna mig lite stött eftersom jag definitivt känner att jag är en del av det kreativa teamet. Om du ska kommentera musiken, så har jag förmodligen haft lika mycket att göra med din upplevelse av musiken som någon annan. På samma sätt med ljus; vi befinner oss i en visuell värld så om du har språket för att tala om ljus, har du språket för att tala om rörelse. Min önskan vore att man, om det finns en rörelseregissör i programbladet, granskar dem med samma intresse som resten av det kreativa teamet.”

Problemet ligger inte inom branschen själv, påpekar Tashkiran snabbt. ”Det finns en enorm synlighet i själva repetitionslokalen och inom repetitionskulturen och organisationerna. Det är integrerat, det är självklart. De verkligt stora regissörerna är briljanta när det gäller rörelse, och de har sådana ambitioner för rörelsen. Du är där för att du ska möta deras ambitioner, och mitt jobb är att matcha det och ta det till en plats de inte ens kunnat föreställa sig.”  Hon har spårat titeln ”rörelseregissör” tillbaka till Geraldine Stephensons roll i York Mystery Plays för Festival of Britain 1951, men hon betonar att skådespelarrörelse i sig är lika gammal som skådespeleriet självt och täcker det fysiska livet i varje produktion. ”Om man skulle skriva rörelseregins riktiga historia måste man vara lite försiktig så att man inte tänker: ’Om de inte står i programmet så fanns det ingen rörelse’.”

Tashkiran är en förespråkare för en av pionjärerna, Litz Pisk, författare till den inflytelserika boken The Actor and His Body från 1975, som var delägare i en skola för ”rörelsekonst” i Wien på 1920-talet innan hon blev lärare i rörelse – eller ”mime” (pantomim), som det då kallades – vid RADA i London 1936. Hon fortsatte med att undervisa i rörelse vid Old Vic Theatre School och senare på Central, samtidigt som hon arbetade med regissören Michael Elliott och hans Old Vic-kompani där hon var fast anställd rörelseregissör. Rörelseregins uppblomstring från 1950-talet berodde mycket på utvecklingen av större institutioner som Old Vic, National Theatre och RSC med deras större ensembler och fokus på visuell komposition, vilket senare byggdes vidare på av rörelseregissörer som Sue Lefton, Jane Gibson och Struan Leslie. Med skolor som Central, Guildhall och Manchester Metropolitan University som utbildar en ny generation rörelseregissörer, ”blomstrar” disciplinen nu, säger Tashkiran. För att spegla detta behöver yrkesutövarna själva agera, tillägger hon. ”Vi gör framsteg i den aspekten men vi behöver också kliva fram.”

English Touring Theatre - Equus. Foto: The Other Richard. Maxwells arbete har blivit väl omnämnt i recensioner av Theatre Royal Stratford East och English Touring Theatres produktion av Equus, regisserad av Ned Bennett, som hade premiär på Londons Theatre Royal Stratford East i februari innan turnén. Skådespelarnas muskulösa förkroppsligande av hästar och Ethan Kais höggradigt fysiska prestation som Alan Strang ledde till att både rörelsen och rörelseregissören hyllades av kritiker, från The Times till BritishTheatre.com. Utöver att Maxwell ställde upp på intervjuer, skadade det förstås inte att den enda artikeln i föreställningens program var en tvåsidig Q&A om hennes karriär. ”Det hjälper om teatrar inkluderar rörelseregissörer i sina kreativa listningar, även om rörelseregissören bara togs in som konsult”, säger Maxwell. ”På så sätt blir både allmänheten och journalister medvetna om att det finns en rörelseregissör kopplad till produktionen. Detta bidrar till mer exponering och ger potential för att de ska krediteras i recensioner tillsammans med sina andra kreativa kollegor. Även om vi i grunden inte skapar teater för glitter och glamour, är det roligt när alla faktorer som ingår i skapandet blir bekräftade och erkända.”

Efter att ha börjat som artist inom dans och musikalteater har Maxwell fokuserat på rörelseregi de senaste tre åren och arbetar nu med ytterligare två produktioner på National Theatre, Hansard, som spelas från augusti, samt ”Master Harold”…and the Boys från september. ”Jag har bevittnat en märkbar förändring i inkluderingen och omnämnandet av rörelseregissörers arbete i tryck under åren”, säger hon. ”Även om detta definitivt inte är helt etablerad praxis än, är det ett steg i rätt riktning givet omfattningen av det arbete som många rörelseregissörer gör i produktioner.” Hon noterar att skådespelarrörelse hamnade i blickfånget tack vare den prisbelönta filmen Bohemian Rhapsody. ”Här fick skådespelaren Rami Malek och rörelseregissören Polly Bennett båda utmärkelser för det fantastiska arbetet med att förkroppsliga Freddie Mercurys fysikalitet. Jag tror att det är användbart att kreditera skådespelare för deras prestationer och även erkänna insatser av mästerlig fysikalitet för att kasta ljus på alla aspekter som ryms i ett framträdande.”

Tashkiran anser också att det har haft en positiv inverkan på journalister att skriva programbladstexter, efter att ha sett sina egna ord påverka bevakningen i recensioner av till exempel RSC:s As You Like It som hon arbetade på med Maria Aberg 2013. ”Jag blottlägger processen för dem och ger dem en form och ett språk, och ofta kommer det språket tillbaka till mig i recensionerna.” Andra plattformar som video, poddar och bloggar erbjuder en chans för rörelseregissörer att prata om sitt arbete för en bredare publik, som till exempel RSC:s användning av korta onlinefilmer, föreslår Tashkiran. ”Jag uppmuntrar alla mina studenter att försöka medverka vid repetitionsfoton, blogga, skriva programbladstexter, göra allt det där utåtriktade arbetet – vilket är riktigt svårt för rörelseregissörer eftersom de ofta har ganska blygsamma arvoden och springer från jobb till jobb.”

Royal Shakespeare Companys The Provoked Wife. Foto: Pete Le May

Vid sidan av att skriva en kommande ny bok om rörelseregi, arbetade Tashkiran på The Provoked Wife med regissören Phillip Breen, som spelas på RSC:s Swan Theatre i Stratford-upon-Avon fram till september – hyllad av kritikern Libby Purves för sin ”fantastiska rörelseregi”. Tashkiran har varit en associerad konstnär vid RSC sedan 2017 men noterar att hon bara är den tredje rörelseregissören som får denna titel i RSC:s historia, där de flesta andra titelinnehavare är skådespelare, regissörer och dramatiker. ”Tyngdpunkten för deras ’associates’ har definitivt legat på de aspekter som lämnar spår, skriftliga spår”, föreslår hon. När rörelseregissörer nu strävar efter att deras arbete ska bli bättre sett och erkänt, tillägger hon att utan att lämna spår kan rörelse ses som särskilt flyktig. ”Den går från kropp till kropp och ockuperar ofta mellanrummen, även i en repetitionsprocess, så rörelseregins medium måste arbeta hårdare för att lämna ett avtryck i medvetandet hos dem som befinner sig utanför repetitionslokalen.”