RECENSION: 9 to 5, Upstairs At The Gatehouse ✭✭✭✭

Ensemblet i 9 TO 5 The Musical 9 to 5: The Musical

Upstairs at the Gatehouse

4 Stjärnor

Boka nu Musikalen 9 to 5, som baseras på filmen med samma namn från 1980, har just nu sin brittiska fringe-premiär på Upstairs at the Gatehouse. Även om denna anspråkslösa pubteater kan verka som en oväntad plats för en sådan uppsättning, lyckas regissören Joseph Hodges och hela sällskapet fylla varenda kvadratcentimeter med en oemotståndlig energi.

Handlingen, som kanske inte är den mest komplexa, följer tre sekreterare på kontoret hos Consolidated Industries. Alla tre kvinnor kämpar med sina egna personliga problem, samtidigt som de tvingas arbeta under den självbelåtna, egoistiska och hycklande sexisten till VD, Franklin Hart Jr (Leo Sené, passande nog avskyvärd). Hart driver sin ledningsgrupp som en strikt herrklubb, mycket till förargelse för den erfarna Violet (Pippa Winslow), samtidigt som han njuter av den makt han orättvist utövar över resten av kontoret.

Samtidigt tar den tillknäppta Judy (Amanda Coutts) sitt första jobb någonsin efter att hennes man lämnat henne, och den sprudlande Texas-tjejen Doralee (Louise Olley) inser att anledningen till hennes impopularitet på kontoret är att Hart har spridit falska rykten om en affär mellan dem. Till slut bestämmer sig trion för att det får vara nog – det är dags att ge igen på chefen.

Alla tre huvudrollsinnehavare är helt suveräna. Winslow utstrålar sval, självsäker kompetens som Violet och äger scenen. Coutts är precis så bedårande som Judy ska vara och har en enorm röst, vilket märks tydligt i föreställningens stora nummer Get Out and Stay Out, och Olley glänser när hon kanaliserar Dolly Partons värme och energi som Doralee. I övrigt i rollistan är Samantha Giffard, som Harts enda beundrare Roz, helt hysteriskt rolig, och hennes solonummer där ensemblen körar i matchande kattögon-glasögon är en av showens absoluta höjdpunkter.

Det tar en liten stund innan det hela kommer igång på allvar, då några av de tidiga numren stördes av svajigt ljud (det otroligt irriterande spåret med upprepade väckarklockor före showen kunde vi varit utan), men det är värt att hålla ut för när showen väl når sin fulla potential är den magnifik. 9 to 5 är som bäst när den frossar i sin egen camp-estetik och tillåter sig att vara härligt överdriven.

Musik och text står countrylegenden Dolly Parton för, som själv spelade den barmhärtiga och godhjärtade Doralee i originalfilmen. Det bjuds på nyskrivna låtar varvade med välkända klassiker, och titelspåret blir öppningsnumret när de anställda på Consolidated "yawn and stretch and try to come to life" genom sina morgonrutiner. Patricia Resniks dialog är kanske inget banbrytande, men låtarna är tillräckligt starka och catchy för att mer än väl kompensera för det.

Chris Whittakers koreografi håller hela ensemblen i arbete med ambitiösa nummer, och han tar tacksamt hänsyn till Gatehouses thrust-scen så att publiken på alla tre sidor får en bra upplevelse. Kapellmästare Oliver Hances band är utmärkt och inte för högljutt, vilket annars är ett vanligt misstag på mindre scener. Kvinnornas kostymer är underbart 70-talistiska, även om perukerna är snudd på kriminella, och en scenografi bestående av skrivbord på hjul gör att handlingen flyter på smidigt. En nästan för kort andra akt knyter ihop säcken snyggt (naturligtvis) och publiken lämnar teatern nöjd.

Hur lättsam och ytlig den än må vara, så är 9 to 5 genuint underhållande. Även om valet av lokal inte tillför så mycket till själva upplevelsen, är det roligt att se att ett verk som är tillräckligt starkt kan anpassas för vilket utrymme som helst och förbli så här njutbart.

Spelas till 1 oktober 2017

BOKA NU FÖR 9 TO 5 PÅ UPSTAIRS AT THE GATEHOUSE