RECENSION: Damn Yankees, Landor Theatre ✭✭✭

Damn Yankees. Foto: Roy Tan Damn Yankees Landor Theatre 12 oktober 2014 3 stjärnor

Damn Yankees är en föreställning som är svår att ro i land i London nuförtiden. För det första vilar den på en grund av en för oss ganska obegriplig kärlek till baseboll. För det andra, trots den till synes realistiska 50-talsmiljön, är berättelsen en omarbetning av Faust-legenden med varelser från helvetet och magiska händelser. För det tredje har de vågade inslag som kändes utmanande vid Broadwaydebuten 1955 för länge sedan sprungits omkull av de sexuella revolutionerna under och efter sextiotalet.

Just nu spelas en nyuppsättning av Damn Yankees på Landor Theatre, regisserad av den idérike och energiske Robert McWhir. Han försöker kringgå pjäsens medfödda svårigheter genom charm, ekivok humor och en rik ådra av godmodig ironi, trots en begränsad budget.

Det är en tramsig historia. En åldrande, överviktig basebollfantast får besök av Djävulen, som erbjuder sig att byta mannens själ mot chansen att ändra ödet för hans älskade men ständigt förlorande basebolllag. Affären görs upp, och supportern blir plötsligt åratal yngre, i betydligt bättre form och besitter en enastående talang för baseboll. Han får gå med i sitt hopplösa favoritlag och hans djävulska färdigheter tar laget allt högre upp i tabellen. Under tiden plockar Djävulen fram sin bästa fresterska, Lola, från hennes dansgig i helvetet och skickar ut henne för att förföra mannen – allt för att få honom att glömma sitt riktiga liv och sin fru så att hans själ blir Djävulens för evigt. Men kraften i den sanna kärleken mellan mannen och hans fru är för stark; Djävulen besegras, laget vinner och supportern återfår sitt rätta jag. Japp, kärlek och baseboll kan besegra Djävulen.

Lyckligtvis förstärks det ganska svaga manuset (George Abbott och Douglass Wallop) av Richard Adlers och Jerry Ross riktigt vassa musik och texter. Den stora hiten ”Heart” kommer från denna show. Det finns även några fina ballader samt ett par riktiga ”showstoppers” för fresterskan Lola: ”A Little Brains, A Little Talent” och ”Whatever Lola Wants”.

På grund av Landors storlek är balansen mellan musiker och solister inte alltid lätt att få till. Det lilla bandet under Michael Webborns ledning verkar inte helt medvetna om behovet av balans, särskilt när kvinnorna sjunger. Lite mer omsorg på den fronten skulle ge goda resultat.

Produktionens stora överraskning står Robbie O’Reilly för. Hennes fräscha och engagerande koreografi livar upp hela föreställningen och ger den, tja, hjärta. Hon hittar sätt att injicera ekivoka inslag genom att introducera ett nummer för den unga, vältränade ensemblen där de – iklädda endast vita handdukar – snurrar och stoltserar medan de sjunger med liv och lust. Grabbarna gör henne verkligen stolt; det är ett nummer värdigt en Gypsy Rose Lee.

I rollen som djävulen, Mr. Applegate, var Jonathan D. Ellis en perfekt blandning av charmig och sjudande pantomime-skurk; jag gillade särskilt hans Lily Munster-frisyr. Som en mix av ormoljeförsäljare, galning, scenstjälare och clown mjölkar Ellis varje skratt han kan ur manuset. Hans stora nummer i andra akten, ”Those Were The Good Old Days”, är – precis som han själv säger under numret – värt biljettpriset i sig. Han visade sig också vara skicklig på improviserat munhugg och tog sig tid att skoningslöst driva med en ung man som gjort misstaget att gå tvärs över scenen för att hitta toaletten mitt under en pågående scen.