RECENSION: Once, New Wolsey Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies har sett Glen Hansard och Marketa Irglovas Tony Award-vinnande musikal Once, som nu får sin regionala premiär på New Wolsey Theatre.

Emma Lucia (Girl) och Daniel Healey (Guy) i Once. Foto: Mike Kwasniak Once

New Wolsey Theatre, Ipswich.

11 september 2018

4 stjärnor

Boka nu

Det har tagit sin tid för Glen Hansard och Marḱ́eta Irglovás prisbelönta musikal att nå de regionala teaterscenerna, men denna samproduktion mellan New Wolsey Theatre och Queen’s Theatre i Hornchurch har varit väl värd väntan. Det är en bedrägligt enkel historia om en flicka som möter en pojke; han är en gatumusiker i Dublin på gränsen till att ge upp musiken efter ett smärtsamt uppbrott, hon är full av optimism och sunt förnuft – den drivande kraften bakom en förändring. Under loppet av en vecka förändras deras liv för alltid när de vågar satsa på att göra saker en gång (once) – spela in hans låtar och våga gå vidare till nästa kapitel i livet. Enda Walsh, som skrivit manuset, beskriver det som en ”osynlig” kärlekshistoria som smyger sig på och berör hjärtat innan man ens hunnit märka det. Det handlar också om identitet, med mycket värme i krocken mellan de irländska och tjeckiska karaktärerna, och om kärlek över gränser och barriärer.

Ensemblen i Once. Foto: Mike Kwasniak

Regissören Peter Rowe har skapat sig ett fantastiskt rykte på denna scen för sina skådespelar-musiker-uppsättningar, och Once passar New Wolsey perfekt. Ensemblen är fenomenal, de växlar instrument med lätthet och skapar vackra harmonier tillsammans. Showen bärs dock främst av Emma Lucias Girl, en enastående prestation fylld av värme, pondus och sårbarhet. Girl är gift, om än separerad, och har en ung dotter; det är barriärer hon inte kan bryta, men hon krossar publikens hjärtan med sitt pianospel och sin sång. Det hörs en märkbar suck i salongen när textremsan avslöjar att det hon just sagt på tjeckiska betyder ”Jag älskar dig”, trots att hon påstår att det ska börja regna. Daniel Healy passar utmärkt som Guy, även om jag fann vissa av hans ångestfyllda sångpartier lite väl högljudda till en början – men han mjuknar i takt med att Girl påverkar honom och hans karaktär växer under spelets gång. Via Girl möter vi hennes familj, där Kate Robson Stuart strålar som Reza och Lloyd Gorman hittar en effektiv komisk tyngd i rollen som Svec. Sean Kingsley kändes aningen för farsartad som musikaffärens ägare Billy; hans överdrivna spelmatchade inte riktigt föreställningens ton i övrigt, även om publiken uppenbarligen uppskattade honom. Samuel Martin är en riktig scenstjälare som bankchefen som desperat vill få utlopp för sin kreativitet, och han gör det mesta av sitt komiska nummer Abandoned in Brandon.

Ensemblen i Once. Foto: Mike Kwasniak

På Libby Watsons vackra scenografi, som smidigt förflyttar oss mellan platser, glänser föreställningen som mest när ensemblen samarbetar. Körversionen av Gold ger kalla kårar, och genom hela showen gifter sig sången vackert med teaterns akustik. Det är en ljuvlig upplevelse. Den stora hitlåten är Falling Slowly, och Walshs manus håller sig troget filmens realism. Det här är ingen glättig musikal med ”jazz hands”, utan den är snarare melankolisk på sina ställen. Men den är lika ohämmat romantisk som en kyss under en gatlykta på en regnvåt kullerstensgata, och reprisen av Falling Slowly i slutet är så rörande att man vill se den här uppsättningen mer än bara en gång.

New Wolsey Theatre fram till 22 september 2018

Queens Theatre Hornchurch från 3 - 20 oktober 2018