RECENSION: Oslo, National Theatre ✭✭✭✭✭

Ensemblen i Oslo. Foto: Brinkhoff Mögenburg Oslo

Lyttelton, National Theatre

16 september 2017

Fem stjärnor

Boka biljetter

I en tid då konflikterna i Mellanöstern fortsätter på grund av till synes olösliga motsättningar, kommer den Tony-belönade Broadway-succén Oslo till London med ett hoppfullt budskap i en mästerlig uppsättning. Den återberättar den sanna historien om hur ett norskt par – diplomaten Mona Juul och hennes man, sociologen Terje Rød-Larsen – kom att mäkla fram hemliga fredssamtal mellan PLO och Israel 1992.

Lydia Leonard (Mona Juul) och Toby Stephens (Terje Rød-Larsen)

Detta tunga ämne, fyllt av labyrintiska komplexiteter, destilleras på ett lysande sätt av JT Rogers dramatisering av händelseförloppet, vilket förvandlar processen med förhandlingar och diplomati till ett fängslande drama. Nyckeln till samtalens framgång var Rød-Larsens djupt personliga metod, som enligt Terje själv ”inte var rotad i det organisatoriska utan i det personliga”. På samma sätt sätter pjäsen den mänskliga faktorn i främsta rummet och visar hur förhandlarnas unika personligheter och historier bidrog till processen.

Peter Polycarpou (Qurie), Thomas Arnold (Pundack), Nabil Elouahabi (Asfour), Paul Herzberg (Hirschfeld).

I rollen som den palestinske finansministern Ahmed Qurie har Peter Polycarpou en faderlig charm som döljer både ett skarpt intellekt och en knappt märkbar vrede över Israels behandling av hans folk. På den andra sidan möter vi Philip Ardittis Uri Savir, generaldirektör för Israels utrikesdepartement, en formidabel karaktär som visar sig ha en vass humor och en kärlek till det teatraliska. De ingår i en felfri ensemble som inkluderar Jacob Krichefski som Yossi Beilin, den modige biträdande israeliske utrikesministern som tog initiativet till de hemliga samtalen, Nabil Elouahabi som den hårdföre PLO-tjänstemannen Hassan Asfour, samt Paul Herzberg och Thomas Arnold som de två israeliska professorerna som klev in för att få igång fredssamtalen. Pjäsen betonar att trots att männen står på motsatta sidor gällande politik, religion och landanspråk, så finner de gemensam grund i sin hängivenhet till sina familjer, sin frustration över våldsspiralen och sin delade kärlek till Johnnie Walker och norska våfflor.

Ensemblen i Oslo

Pjäsen utforskar också vad som motiverar människor som Juul och Rød-Larsen, medborgare i ett land med drygt fem miljoner invånare, att riskera sin försörjning och sitt rykte för att vägleda två krigförande nationer mot fred. Lydia Leonard och Toby Stephens är båda utmärkta och hjälper oss att förstå deras djupa övertygelse om att de, trots att de bara är två individer, faktiskt kan ”förändra världen”. Precis som med de andra karaktärerna ser vi hur deras unika personligheter var avgörande bakom kulisserna, där Monas lugna kontroll kompletterade Terjes mer riskfyllda och djärva inställning.

Peter Polycarpou (Ahmed Qurie) och Philip Arditti (Uri Savir).

Oslo utnyttjar Lytteltons scen på ett smart sätt i Michael Yeargans avskalade scenografi. Den består av sparsamt utplacerade, intetsägande konferensmöbler mot en tom fond som effektivt används av ljusdesignern Donald Holder tillsammans med projektioner från 59 Productions. Under regissören Bartlett Shers ledning flyger speltiden på tre timmar (inklusive paus) fram utan några direkta svackor. Det är en bergochdalbana där ögonblick av stor komik plötsligt växlar till hög spänning, varvat med djupt rörande påminnelser om de fasor och den sorg som ligger bakom samtalen. Även om fred i regionen känns avlägsen, påminner pjäsen oss om de små steg som togs genom Osloavtalet. Den ger hopp om att även när skillnader verkar oöverstigliga, kan man nå en överenskommelse om tillräckligt många människor vågar ta de risker som krävs för att nå dit.

Spelas på National Theatre till 23 september och därefter på Harold Pinter Theatre i London från 2 oktober till 30 december.

BILJETTER TILL OSLO PÅ HAROLD PINTER THEATRE

Foton: Brinkhoff Mögenburg