RECENSION: Caste, Finborough Theatre ✭✭✭

Susan Penhaligon, Rebecca Collingwood, Paul Bradley, Duncan Moore och Neil Chinneck i Caste. Caste

Finborough Theatre,

Måndag 3 april 2017

3 Stjärnor

Boka nu

Det finns en avsevärd fascination i att höra rösterna som detta bortglömda komiska melodrama från 1800-talet bjuder på; röster från det förflutna och en värld vi knappt känner igen, men som vi – vid ett förnyat möte – känner oss manade att minnas och respektera för vad den var: en fas som måste genomlevas innan bättre ting kunde uppnås.

Två systrar, Esther och Polly Eccles (Isabella Marshall och Rebecca Collingwood), lever hos sin alkoholiserade och odugliga far (Paul Bradley) när de inte tjänar sitt levebröd genom att dansa i ”baletten” vid inrättningar som ”Theatre Royal Lambeth”. Isabella uppvaktas av George d’Alroy (Duncan Moore), en friare av högre börd som anländer med sin militära vapendragare kapten Hawtree (Ben Starr), medan Polly har lockat till sig den socialt klättrande gasingenjören Sam Gerridge (Neil Chinneck). När nyheten om sonens förestående allians når hans mor, Marquise de St Maur (Susan Penhaligon) – som stoltserar med anor från Huset Plantagenet – blir hon det största hindret för Isabellas hopp om att lämna sin (visserligen respektabla) fattigdom för ett bekvämare liv som maka till en lågadlig aristokrat. Modern bär tyngden av pjäsens melodramatiska tendenser, medan systern i sin soubrette-roll frossar i de mer komiska inslagen. Ensemblen är välskatt överlag, med särskilt framgångsrika tolkningar från Starr, Bradley och Penhaligon, välkommen energi från Collingwood och Chinneck samt en uppfriskande viljestyrka från Marshall.

Neil Chinneck, Rebecca Collingwood och Isabella Marshall i Caste

Det är drömmen för varje utforskare av teaterhistoriens dolda stigar att snubbla över ett förlorat mästerverk. Dessa utforskare förtjänar vår beundran för sin envishet i jakten på att gräva fram pärlor som begravts av tiden och modets nycker. Samtidigt bör vi inte döma för hårt när det de finner visar sig vara något mindre än en ren skattkammare.

Så är fallet med denna snyggt skrivna och effektiva borgerliga komedi från mitten av 1800-talet: ”Caste”. Bara namnet indikerar att den riktar sig till en brittisk publik som var väl förtrogen med de sociala strukturerna i Indien – det enorma område i Sydasien som nyligen lagts under brittiskt styre efter det misslyckade upproret 1857. Kaster är de oföränderliga sociala skikt som varje indier föds in i, och som sätter ramarna för var man kan röra sig i samhället. Denna pjäs lånar termen och applicerar den på det brittiska samhället, och beskriver inhemska sociala arrangemang i samma orubbliga termer som subkontinentens betydligt äldre och stabila system.

Som ni säkert märker krävs det en viss förståelse för den historiska kontexten för att verkligen